Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tiden, den blev till ingenting

 OS i London väcker minnen. 40 år har gått sedan mitt olympiska äventyr.

Annons
Anne-Marie Nenzell

Olympiaden hölls i München 1972. Jag tillhörde ett av OS-hoppen i merit av två finalplatser vid EM och åtta svenska rekord sedan mitt genombrott i världseliten 1969.Jag sprang i det andra försöksheatet på 1 500 meter, smått historiskt faktiskt. Det var första gången den löpgrenen fanns på det olympiska programmet för kvinnor.

Bara glimtvis kommer jag ihåg loppet på Münchens Olympiastadion. Den ovanligt långa väntan tilllsammans med konkurrenterna i ett minimalt rum under ena kortsidans läktare. När vi till slut släpptes ut på banan gick starten direkt, annars brukar det finnas tid för att göra några rusher.

Östtyskorna i mitt heat gick överraskande nog inte upp i täten. Då tog jag initiativet, gick upp i ledningen och drog de första två varven.

När jakten på placeringar kom igång på sista varvet tappade jag mot täten. Jag trampade luft i stället för att få det där drivet i steget när jag ökade tempot.

Jag blev utslagen på tiden 4,16,7 – en dryg sekund över mitt årsbästa som då var svenskt rekord. Min besvikelse var enorm. Jag hade satsat mer än allt för att vara på topp vid OS.

Nu ser jag det som jag inte förstod då. Symptomen på överträning som förföljde mig den säsongen. Den som man tror sig bota med mer träning, förrädiskt nog.

Visst gläds jag med vinnarna då och nu i London, som Jessica Ennis och Mo Farah. De som prickade in formen så lyckligt och presterar sitt allra bästa i ett OS på hemmaplan.

Men mitt hjärta finns hos dem som inte lyckas fullt ut, de skadedrabbade, de förkylda. De som är en knuff eller ett snedtramp från en final, en seger.

Att lyckas i idrott är att balansera på en knivsegg mellan framgång och motgång.

Natten efter mitt försökslopp den 4 september 1972 hade jag svårt att sova. Bilder och tankar om loppet blandades med illamående över en tilltagande förkylning.

Ett skott hördes i natten!

Knallen skar genom tystnaden i den olympiska byn.

– Är det Ragnar Skanåker som är ute och skjuter tänkte jag lättsinnigt. Han hade tagit två OS-guld i skytte ett par dagar före.

Skottet visade sig vara upptakten till det värsta terrordåd som drabbat OS någonsin. Israeliska olympier togs som gisslan 30-talet meter från den säng där jag låg sömnlös.

Ett dygn senare var en massaker ett faktum med 17 döda när ett fritagningsförsök av gisslan misslyckades.

Jag mötte Ragnar Skanåker i juni på Stockholms stadion med anledning av att OS i Stockholm fyller 100 år i år.

Vi kom in på vår gemensamma nämnare, München-OS, och om min nattliga reflektion.

– När attentatet skedde, berättade han, hade han just stigit av flyget hemma i Sverige och var lättad att ha lämnat München.

Den här junidagen möttes svenska olympier för en parad på Stadion med en mångfald idrottsliga festligheter hundraårsfirandet till ära. Mötena med kollegor i olika idrotter var kryddan. Det spartanska idrottslivet från förr kändes som i går när vi samlades. Tiden som gått, den blev till ingenting. 

FOTNOT: På den olympiska dagen 9 juni samlades över 300 svenska olympier. De äldsta olympierna deltog vid sommar- OS 1948 i London och vinter-OS Garmisch-Partenkirchen.

Har du något att säga?

Skriv en insändare eller debattartikel.

Skriv insändare Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en insändare eller debattartikel.

Skriv insändare Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons