Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Omänskliga människor

Annons

Fotboll är okej. Det är kul om det är VM. Då sätter jag mig i tv-soffan, och handen på hjärtat så är det mest för gemenskapens skull. Friidrott är ganska så roligt faktiskt och simning och löpning i all ära, men ingenting får mig att gå i gång som gymnastik.

Omänskliga prestationer, djuriskt fokus och magnesium som dammar. Jag ryser. Och när det då alltså vankas gymnastik i världsklass ställer jag in allt, och låter mig uppslukas av tv-sändningarna från North Greenwich Arena i London.

Du skakar kanske på huvudet? Du kanske inte alls förstår tjusningen med vackert sträckta tår, spagathopp och gammeldags redskap som bygelhäst och barr? Då ska jag berätta det för dig.

När den regerande världsmästarinnan i fristående andas, laddar och tar sats pumpar adrenalinet i mig. Hon dundrar fram över golvet. Ögat hinner bara nätt och jämnt med i den spektakulära voltlänga hon bränner av. Det är omöjligt. Man kan inte göra så. Landningen är perfekt.

Hennes otroligt högt skurna gymnastikdräkt glittrar och hennes sprayade snedlugg är helt intakt. De starka musklerna och de fullständigt ofattbara, sjukt svåra kombinationerna av olika rotationer i luften fascinerar mig. Nej trollbinder mig. Jag är helt besatt. Vem kom på gymnastiken? Vem tänkte ”om jag springer riktigt fort, slänger mig framåt och sätter i händerna så borde jag rent logiskt studsa runt, spinna och landa på fötterna igen”?

Det är som att kliva in i en annan värld där tyngdlagen upphävts och olika årtionden blandats: sekelskiftesredskap, åttiotalsmode och så hitlåtar från förra sommaren. Killarna har tights och tjejerna tävlar i glansiga baddräkter och har fullt med rosa hårspännen i sitt hårt uppsatta hår. Det är någonting kitschigt och väldigt förlegat med gymnastik. Och jag gillar det.

En kompis sade så här: ”jag fattar inte gymnastiken, det är bara piruetter och skit” och jag klandrar henne inte. Att titta på löpning, simning eller cykling är liksom någonting annat. För de allra flesta har ju både provat på att springa, att simma och att cykla.

Kanske är det därför som det är lättare att förstå och uppskatta det stora med ett guld i simning? Gymnastiken är inte lika lättillgänglig. För hur många har egentligen testat en handvolt, en flickis eller en dubbel Cassina (en dubbel sträckt volt) i räck? Min kompis fortsatte: ”jag fattar att det är svårt, men det ser inte svårt ut”. Huvudet på spiken. Det sjukt svåra som är så mästerligt utfört att det ser lätt ut är helt enkelt vad min besatthet handlar om.

Jag vet hur det känns att ladda inför en voltlänga och att sedan flyga genom luften. Inte på en OS-arena, förstås, men på en långmatta i en gymnastiksal utanför Stockholm.

Jag vet hur ont det gör att trampa snett och att landa fel och jag vet hur magnesium luktar och känns. Jag ser alla de tejpade vristerna, vaderna, handlederna och knäna och jag förstår. Gymnastik är blod, svett och tårar. På riktigt. När någon vinglar till, drar jag efter andan. Precis som på cirkus, är misslyckandet hela tiden farligt nära. Trumvirvel och nerver. Ska hon falla eller stå kvar?

Jag gråter av lycka oavsett vem som vinner. Jag skulle gärna vilja tillägga här att jag i stort sett gråter så fort någon lyckas med någonting på tv eller i livet och det kan vara allt från ett tecknat hjältedåd till lillasysters student eller, tillbaka där vi var, en OS-seger och jag tror att just segertårarna kommer för det stora i att satsa så fullständigt, att träna så hårt och att nå så långt. Det är så maxat: myten, successtoryn och Hollywoodupplägget, allt i ett. Jag gråter för hjältarna och hjältinnorna som övervinner mångkampens alla hinder och till slut går i mål.

Har du något att säga?

Skriv en insändare eller debattartikel.

Skriv insändare Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en insändare eller debattartikel.

Skriv insändare Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons