Annons
Vidare till avestatidning.com
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Varför jag önskar att det fanns en serie som Skam när jag var 16

Jag har börjat ifrågasätta vad som har hänt med mig. Helt plötsligt har jag blivit som en fjortonåring som är fullständigt besatt. Jag rodnar, blir fnittrig och helt exalterad när jag tänker på det. Ni kanske undrar vad jag snackar om. Jo, det som har satt hela Skandinavien i besatthet, och andra delar av världen också. Jag pratar såklart om Skam!

LÄS OCKSÅ Skam får fjärde säsong i vår

TV-serien om ett gäng norska gymnasieungdomar i Oslo som dricker, festar, gör bort sig, stöttar varandra och blir hemskt, hemskt kära. En plot som kanske låter som de påminner om brittiska Skins (till och med namnen påminner om varandra), men det är inte alls sant.

Skam dök upp i min radar under hösten. Det var på Twitter som jag såg alla vara som besatta av Noora och William och helt plötsligt var det som att alla mina vänner började prata flytande norska. Jag som gärna kanske inte hoppar på alla tv-serier som hajpas (jag har fortfarande inte sett Game of Thrones, vilket mina vänner har skällt ut mig för) bestämde mig ändå för att kolla in serien när jag såg att avsnitten bara var 20 minuter långa. 20 minuter kan jag investera i att se om detta är något för mig.

Ärligt talat så blev jag inte särskilt hänförd för de tre första avsnitten. Jag förstod inte vad någon sa, det tog några avsnitt innan jag kom på att jag nog skulle fatta mer om jag satte på texten, och slutade kolla efter de avsnitten. Sedan kom en mörk söndagskväll i november när jag hade sett klart en annan serie jag kollade på och ville ha något nytt. Mina vänner hade vid det här laget nästan sagt upp gemenskapen efter att jag ratat Skam – hårt draget, jag vet. Jag gav det ännu en chans och sedan satt jag uppe hela natten och fullkomligt slukade hela första säsongen. Med att jag jobbade heltid och faktiskt har ett annat liv utanför mitt tv-serietittande så såg jag klart på alla tre säsonger på två veckor.

LÄS OCKSÅ Linnea Holgersson: "Hur man överlever två månader i Amsterdam"

Jag kan inte riktigt förklara varför det är så bra. Men jag ska försöka. Jag var först väldigt skeptiskt till att titta på en serie där huvudkaraktärerna är 15-16 år, då jag inte känner att jag kanske kan relatera till det lika mycket längre. Men det är just det som är så bra med Skam, igenkänningsfaktorn har aldrig varit större. Skådespelarna spelar sina roller på ett sådant äkta och nästan skämmande realistiskt sätt att det känns som man står där på skolgården bredvid dem och snackar om alla drittsekkar till killar som inte är värd en. Personerna bakom serien har dessutom lagt ner ett enormt jobb på att intervjua ungdomar i den åldern för att ta reda på hur och vad som rör sig i deras huvuden.

LÄS OCKSÅ Linnea Holgersson: "Jag kanske bara ska gå tillbaka till en vanlig knapptelefon"

Det är äkta, det är inte tv. Ett avsnitt kan bestå av att karaktärerna sitter och skrollar i sin telefon i fem minuter. Eller de kan filma en sekvens när tjejgänget bara pratar om allt från himmel till jord. Intressant eller ointressant för en tv-serie, men det gör att jag känner att detta är på riktigt. För riktiga livet ser inte ut som tv-serier. Inte ens i vanliga serier som Vänner (jag menar vem har tid att gå och fika sådär mycket när man jobbar heltid?).

Kanske får det mig också att tänka tillbaka på tonåringen inom mig. Som tyckte att det var lika med jordens undergång om jag råkade skicka fel sms till någon eller gick med öppen gylf på skolan. Att någonstans känna igen sig i något trots att jag inte går på gymnasiet längre och vet att det finns värre saker att oroa sig för, som hyra, jobb, världsfred osv.

Jag förbannar också att en serie som detta inte fanns när jag var 15-16 år. Då hade kanske jag insett tidigare att tjejer kan säga ifrån, kan vara kaxiga och ta mycket plats, kan vara smarta och snygga (inte att det ena utesluter det andra), att man kan gå sin egen väg och att allt inte centrerar kring livet på gymnasiet. Men det får mig att bli glad för alla som är 15-16 år idag, att de kan luta sig mot något och ha något bra att se upp till. Det är kjempeflott!

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare