Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

"Stort när man hade åldern inne"

Prisutdelare efter finalen av Nicklas Lidström Cup var Skogsbosonen själv, som också hann med att dela med sig av lite cupnostalgi till AT-sporten. – Det finns många roliga minnen härifrån, berättar han.

Annons

Nicklas Lidström själv spelade i cupen i början av åttiotalet. Och därifrån bär han med sig ett speciellt minne, och ett möte med en annan stor spelare – som han återförenades med långt senare.

– Ja, jag spelade 1982 och 1983 i den här cupen som då hette Mekka Cup. Då var Litvinov från Tjeckien med, och vi hade några killar som bodde hemma hos oss. En av dem hette Robert Lang som jag 20 år senare fick spela med i Detroit. Han mindes det också när vi träffades igen, så det var lite kul, berättar Lidström.

Och redan då var cupen något som hägrade för Skogsbos unga hockeyspelare.

– Jag minns ju att man var alltid och tittade på cupen när man var mindre och såg fram emot att få spela själv. Och så till slut hade man åldern inne och fick vara med. Det kändes stort, minns backlegenden.

Efter finalen hölls som traditionen bjuder en pampig avslutnings- och prisceremoni.

Ackompanjerad med traditionell spelmansmusik från Dalarna, i en nedsläckt Outokumpuhall tågade och skrinnade de tolv lagen in en sista gång, där segertrofén och massor av andra priser delades ut – av Nicklas Lidström själv.

– Jag har varit på många hockeyturneringar med mina söner, men det finns ingenstans som det är så här organiserat. Det är en häftig upplevelse för spelarna med en så pampig ceremoni, säger Lidström.

Under turneringen har han också coachat VIK Västerås, som slutade nia.

– Jag har sett ganska mycket hockey här nu de sista dagarna. Jag är ju med och coachar i VIK där min yngste son Lucas spelar. Väldigt fin uppslutning och bra publik. Det har varit roliga dagar, säger Lidström, som trivs med rollen i båset:

– Det är en jättespännande ålder att vara med och se på spelarna som vill framåt och utvecklas.

Men det är inte annat än att han också erkänner att han saknar hockeyn – på isen..

– Jo, det gör jag. Det jag saknar mest är den otroliga gemenkapen man får i ett lag när man lever så tätt. Jag kan också sakna matchmomenten, när det verkligen gäller och är fullsatt på läktarna och det gäller mycket. Det kan jag sakna, berättar Nicklas Lidström.

Annons