Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Pappa mot sin vilja

En liten röst från mörkret i barnrummet. De sista orden innan sömnen tar över: ”Jag älskar dig”. Så underbart att höra – så underbart att säga. Men tänk om du får höra de orden och inte vet vad du ska svara, för du vet inte om du älskar ditt barn.

Annons
Han känner sig sviken och kommer aldrig vilja ha barn igen. Sonen försöker Pelle träffa ett par gånger i veckan.

Oplanerade graviditeter är ett hett diskussionsämne i forumet på familjesajten Familjeliv.se. Att vissa av dessa graviditeter innebär att någon blir förälder mot sin vilja, och i värsta fall inte kan älska sitt barn, är ett tabubelagt ämne.

– Minst fem procent av alla pappor är det mot sin vilja, menar Pelle Filipsson, som har skrivit boken ”Den vackraste gåvan”, där han berättar om sitt liv som ofrivillig pappa.

De hade precis träffats, Pelle och hon, och efter några träffar så hände det som för alltid skulle förändra Pelles liv. Pelle avbröt för att hämta en kondom, men tjejen sa att hon var ”säker”. En månad senare fick Pelle reda på att han skulle bli pappa.

– Det var förkrossande. Jag hade ingen som helst tanke på att bli pappa, allra minst med någon som jag inte kände, berättar han.

Tjejen hade däremot länge längtat efter barn och var jätteglad.

¬– Det blev en stor intressekonflikt. Vi pratade om abort. Eller snarare: Jag tjatade desperat! Men efter en kort tid så gav jag upp. Man känner på sig när man inte kommer att vinna, säger han.

–Vad i helvete ska jag göra nu, tänkte jag och började fundera på alternativen: ta mitt ansvar eller fly.

Graviditetsbeskedet blev en isande kalldusch och början på en djup depression som tog nio år att ta sig ur. ”Varför använde du inte kondom?” Ja, den frågan har Pelle fått – och ställt till sig själv, så många gånger att han har tappat räkningen.

–En kille anses få skylla sig själv om han inte använder kondom, säger Pelle.

När den första chocken hade lagt sig bestämde de sig dock för att flytta ihop.

–Jag pratade mycket med min mamma och hon sa att om jag gav det ett halvår så skulle nog allt bli bättre. Alla runt omkring var så glada för vår skull, för ingen visste hur det egentligen låg till, säger Pelle.

Han sökte professionellt stöd, men fick ingen hjälp med att bearbeta sina känslor. Trots att han tyckte att han gjorde så gott han kunde, så möttes han av ord som ”Ta ditt ansvar. Nu är det dags att växa upp”.

–Det är väldigt fult och provocerande när man inte ser barn som det största i livet, säger han.

Förlossningen satte igång och präglades för Pelles del av dubbla känslor: Känslor av att vilja peppa och vara delaktig och känslor av att vilja lämna förlossningsrummet och bara sticka från allt.

–¬När han kom ut var han ju jättesöt förstås, säger han och verkar glädjas vid minnet.

Efter förlossningen behövde mamman vila och Pelle la sig med sin son på sitt bröst. De plirade på varandra. Nyfikna bebisögon tittade kärleksfullt på Pelle ¬– men faderskänslorna förblev frånvarande.

När de skulle skriva på faderskapsbeviset så kom ett besked som fick Pelle att totalt tappa tilliten till tjejen.

–Hon sa att hon hade haft oskyddad sex med en annan man. Då rasade allt samman. Jag kände mig så jävla lurad, berättar han.

De gjorde ett faderskapstest. I tre månader väntade de på resultatet.

– Allt var värdelöst då… minns han.

När resultatet slutligen kom visade det att Pelle med 99,99 procents säkerhet var far till barnet. Men den skadade tilliten kunde inte repareras och Pelle sjönk allt djupare ner i depressionen. Trots det så fortsatte de att bo ihop.

Sex månader gick utan att tillvaron förbättrades. Och ytterligare ett halvår passerade. De gick hos en familjerådgivare, men inget hjälpte.

–Hon hade drömt så länge om att bli mamma, men hon fick ingen glädje eller bekräftelse från mig, säger han och berättar att tjejens drömmar om den lyckliga familjen också hade grusats.

Hon ville ju inget hellre än att de skulle vara en fungerande, kärleksfull familj. Men det var dödsdömt.

–Jag ville ju inte ha mitt barn, säger Pelle.

Till slut flyttade de isär och delade på tiden med sonen. Några varmare känslor till sonen hade fortfarande inte infunnit sig.

–Det var mest förvaring och att ge honom mat och trygghet, berättar Pelle.

Pelle förlorade jobbet, tvingades flytta till en liten, nedgången lägenhet och sjönk allt längre ner i mörkret. Efter ett tag så träffade han en ny tjej. Samtidigt började han känna att han ”inte var så sugen” på att ha sonen hos sig längre. Från att ha haft sonen hos sig halva veckor, så började de träffas två dagar i veckan.

När sonen var drygt två år så började Pelle och sonens mamma att bråka om ekonomin kring sonen. Det slutade med att Pelle bestämde sig för att inte träffa sin son mer och berättade det för sonens mamma. Givetvis var det inget som hon önskade, tvärtom, men Pelle hade bestämt sig. Så efter en dag med sonen så lämnade Pelle honom hos mamman, sa hejdå och gick därifrån. Det dröjde tio månader innan de sågs igen, förutom på jul och födelsedagen – det var oundvikligt.

– Det var väldigt sorgligt, men – inte så politiskt korrekt att säga – jätteskönt. Jag fick slippa tanken på barnet hela tiden, slippa skuldkänslorna, säger han och berättar att han försökte bygga upp sitt liv igen. Men vägen var lång.

–Jag trodde att jag var ensam. Ingen hade hört talas om ofrivilliga pappor, säger han och berättar att han äntligen fick hjälp efter ett självmordsförsök.

Pelle är inte ensam. I forumet på Familjeliv.se frågar signaturen Chefen efter tips.

– Hur ska jag hantera mina icke-känslor för mitt kommande barn? Jag ska inom några månader bli pappa och det är inget jag ser fram emot, tvärt om. Jag önskar att det aldrig blev så här.

Vad skulle du vilja säga till signaturen Chefen, Pelle?

– Det kan ta lång tid innan allt börjar kännas bra. Försök hitta stöd och ge inte upp, för du har rätt att bli professionellt bemött. Gör dig delaktig i beslut kring ditt barn. Det är bra för barnet och en viktig nyckel i er relation.

Pelle Filipsson berättar att han skrev sin bok för att ge män ord på sina komplexa känslor inför ett oplanerat faderskap. Bokens utgivning är noga genomtänkt, allt för att inte någon part ska känna sig kränkt. Pelles son, som har hunnit bli tio år, känner till sin bakgrund och tycker att den ”känns okej”.

Hur ser du på att eventuellt bli pappa igen?

– Det går inte, svarar Pelle snabbt och bestämt. Det har kostat mig väldigt mycket och jag kan inte ta den risken igen, säger han snabbt och utan tvekan.

Idag är Pelle och sonens relation bra. Sonen bor hos Pelle några dagar varje vecka och Pelle hoppas att pojken ska fortsätta vilja vara hos honom.

– Vi har fått jobba väldigt mycket för vår kärlek. Eller, säger han och rättar sig: Jag har fått jobba väldigt mycket för vår kärlek. Jag har ju blivit ganska knepig känslomässigt.

Pelle har svårt att prata om kärlek och undviker helst ämnet. Trots att han inser att även han bär ansvar för graviditeten, så är han väldigt bitter på sonens mamma. Det kommer han att vara livet ut.

–Hon har tagit sig en rätt som hon inte hade rätt att ta, säger han och tystnar.

Pelle Filipsson

Ålder: 37 år

Yrke: kvartersutvecklare

Bor: Norrköping

Familj: En son, 10 år, och flickvän

Aktuell: med boken ”Den vackraste gåvan” (Optimal förlag)

Mer läsning

Annons