Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Publikrekord när Malena Ernman och Tommy Körberg bjöd på bred repertoar på Dalhalla

Malena Ernman & Tommy Körberg
10/7 Dalhalla
Publik: 4714
Betyg: 4/5

Annons

Konsertrecension Malena Ernman måste vara en av få operasångerskor som lyckats göra avstamp både i finrummet och hos de alldagliga konsumenterna. Självklart har vinsten i Melodifestivalen mycket att göra med denna omvandling till den folkkära artist som hon är idag. Fryser ni? frågar hon oss när hon stillsamt inleder med La voix uppbackad av Svenska Stråkensemblen och Mats Bergström på andäktig klassisk gitarr.

För visst hade Dalhallas djupa kalkbrott behövt koka lite mer, bokstavligt talat, och gett oss mer värme. Kylan är påtaglig. Men det har inte hindrat alla de 4714 som valt att besöka den magnifika utomhusscenen, vilket innebär publikrekord.

Som väntat bjuds vi på mycket klassiskt med bland annat arior ur La bohème och, kanske en av kvällens stora stunder, Mozarts Non piu di fori med Magnus Lindgren på framträdande klarinett. Men även klassiska svenska folkvisor och popsånger får stor plats. Både Emigrantvisan och Visa från Rättvik framförs i jazziga versioner, vilka garanterat får Jan Johansson att nicka instämmande från sin himmel.

Den förstnämnda inleds med ett fint tal där Malena jämför svenskarnas utlandsdrömmar under 1800-talet med dagens invandring till vårt land – det är samma drömmar om ett bättre liv.

Tommy Körbergs soloframföranden har en genomgående mer lättsammare tongång. Vi får en fartfylld version av Peterson-Bergers Sommarsång, en lång Glimmande nymf signerad Bellman, men också en stiligt jazzig Everything must change och så klart Anthem – självskrivet Tommys största stund ensam vid mikrofonen, som även tar hem störst applåder under kvällen. Men det är under duetterna med Malena som hans kapacitet som sångare sätts på prov och som visar på ett utomordentligt samspel mellan dem båda, både i och mellan numren, med humorn och glimten i ögat ständigt närvarande.

How do you keep the music playing är kvällens absoluta klimax med dem båda i en fantastisk duett. Musikerna får välförtjänt stor plats och glänser till stort i ett antal instrumentala inslag. Inte minst Magnus Lindgren som på saxofon fullständigt river scenen i Michael Jacksons Thriller.

När väl den musikaliska säcken knyts ihop med Kents Sverige och ett potpurri av kända svenska sommarsånger inser jag att tre timmar redan har passerat och den erbarmliga kylan fått ge vika för en stund.