Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

What the fuck is the big deal?

”What the fuck is the big deal?”, undrar Mikael Persbrandt när en radioreporter gör liksom många andra redan har gjort – tar upp skådespelarens ”superkropp”.

Annons

 Ja Mikael, what the fuck is the big deal? Du är kanske inte den första objektifierade människan att fråga dig detta. Skådespelare, artister, programledare och författare, vi är inte bara intresserade av deras yrkesroller. Det har kanske främst kvinnor fått erfara. En författare som släpper en ny bok får berätta om sina skönhetstips i kvällstidningsbilagan, sångerskan avslöjar hur hon kan ha så slimmad kropp OCH vara trebarnsmamma och skådespelerskan erkänner att ja, hon har opererat sig.

Dealen är väl den att vi människor är så sjukt kroppsfixerade.

Och vad är egentligen

problemet med det, kan man kanske fråga sig. Att vara nyfiken på andras kroppar är väl knappast osunt eller onaturligt. Och att man vill se vacker och sund ut för att attrahera andra människor är väl inte heller särskilt oroväckande.

Men varifrån kommer denna fixering? Är det från idealen? Ja, jag vet. Ideal, ideal, ideal. Ett uttjatat ord, ett uttjatat ämne, kan man tycka. Men hallå! I detta, allt mer mediala och digitala samhälle, borde väl skönhetsidealen förändras, eller åtminstone nyanseras, lite, med tanke på att i stort sett alla som har tillgång till internet kan höras och synas. Men nej – i stället har det skapats ideal om superkropparna. Nu räcker det inte ens att vara pinnsmal, ha glansigt inoljade ben och en spänstig D-kupa längre.

Nu ska du vara

onaturligt naturlig. Du ska vara extremt snygg, alltså uppfylla alla ideal, men på ett naturligt vis, som ska se ut som att du inte har gjort någonting för att se ut så. Lägg en tvåtimmars-make up vars resultat ska se så ”naturligt” ut som möjligt. Och ska du operera näsan eller fylla läpparna – se för guds skull till att ingen får reda på det och att det inte blir för synligt. Det ska ju se – just det, naturligt ut. Och vidare, Victoria Beckham-svälteri är ju bara för sorgligt. I dag äter vi vad vi vill och tränar lagom men är ÄNDÅ jättesmala. Och när en ”bra förbränning” inte räcker som förklaring drar vi till med nå’n detoxkur också.

För männens del

har biceps och en synlig tvättbräda blivit standard. Samtidigt är det relevant att visa att du klarar lite mer. Att du är en riktig hårding. Du ska träna tills du spyr och bröstvårtorna blöder. Extremsporter, militärträning, MMA. Vardagsmat.

Dessa ideal om vältränade superkroppar motstås ibland av dem som vill slå ett slag för det ”normala”. Och lustigt nog väljer många att göra uppror mot kroppsfixeringen genom att – kasta kläderna. Nu senast var det Blondinbella som poserade naken på omslaget av sin tidning, för att visa att alla tjejer inte är pinnsmala. ”Jag är fin som jag är och det är du också”, var hennes budord. Det är fint att hon engagerar sig för att försöka nyansera och rubba idealen. Men någonstans blir det ändå helt fel. För att råda bot på kroppsfixering måste vi lägga fokus på något annat än just kroppen. Att folk mår dåligt på grund av hur de ser ut kan inte enbart skyllas på ideal. Vi måste sluta vara så förbannat kroppsfixerade.

Och när vi ser en kropp – vår egen eller någon annans, muskulös eller mjuk, lång eller kort, smal eller tjock, hårig eller ohårig – då kanske vi skulle behöva en Mikael som satt på vår högra axel, knackade oss i huvudet och frågade ”What the fuck is the big deal?”

Har du något att säga?

Skriv en insändare eller debattartikel.

Skriv insändare Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en insändare eller debattartikel.

Skriv insändare Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons