Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Om att veta saker utan att kunna förklara det

Jag har blivit besatt. Jag har ett omättligt behov, min nyfikenhet har tagit över mig och skapat ett monster.

Annons
Elin Rantakokko

 Och det här har medfört att jag vet massor av saker om massa personer utan att kunna förklara för dem hur utan att skämmas. Det jag roar mig med är nästan lite förbjudet men ändå är det rumsrent.

Nu kanske ni funderar hur jag kan veta saker utan att pratat med personerna? Flera av er vet redan svaret. Det kallas internet. Det stavas sociala medier och bloggar.

Och den sista ingrediensen som är viktigaste för att det ska fungera är människors vilja att blotta sina liv för allmän åskådan.

Varje dag skummar jag

igenom vad som hänt mina vänner på Facebook och deras statusuppdateringar.

Jag noterar att en gammal gymnasiekompis ska gifta sig, en annan spillde kaffe över morgontidningen och en tredje säger adjö till femtioöringen.

När den dagliga kollen där är över surfar jag vidare till mina favoritbloggar, där jag samlat ihop en lista på vänner, bekanta och löst folk som jag på ett eller annat sätt snubblat över.

Sedan slukar jag deras inlägg ett efter ett, dag efter dag.

Tre veckor efter jag

sett en uppdatering finns den fortfarande kvar i min hjärna, jag har en tendens att samla på mig onödigt vetande i alldeles för stora mängder.

Men när jag träffar personen, som jag egentligen bara gick i en parallellklass med, men vars blogg jag tjuvläst under en längre period uppstår problemen.

Kallpratet infinner sig, man frågar ”Hur är det?” och ”Vad gör du nu?”. Frågor som vi egentligen både två vet svaret på, för nog har vi varit noga att se till att alla vet att vi fått ett jobb eller skaffat en lägenhet eller skrikit ut att livet är på topp.

Men ändå ställer jag frågorna och vågar inte erkänna att jag varje dag väntar med spänd förväntan på att ett nytt inlägg på just hennes blogg ska ploppa upp.

Facebook, bloggar och bilddagboken föder mitt monster och mig med kunskap jag inte vill ha, bilder som bränner på hornhinnan och ändå vill monstret inom mig bara ha mer och mer.

Men så länge det finns en dator kommer jag fortsätta snoka och läsa allt jag kommer åt.

Nu har jag bestämt mig för att sluta skämmas sådant de blottar för mig och hela världen.

Nästa gång jag träffar en gammal klasskamrat ska jag klart och tydligt säga ”Jo du, jag läste din blogg och har en fundering över det här....Hur står det till med barnet, maken och just det, katten som du trodde dött men egentligen var det grannens katt du begravde?”.

Jag tänker göra det stolt och tydligt med en rak rygg, för jag menar är inte syftet med att skriva en blogg att någon ska komma ihåg det?

I helgen sliter jag internetuttaget ur vägen, gömmer datorn och försöker glömma mitt nyfikna monster som ständigt måste mättas med den senaste Facebook uppdateringen.

Har du något att säga?

Skriv en insändare eller debattartikel.

Skriv insändare Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en insändare eller debattartikel.

Skriv insändare Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons