Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

När hunden for in i väggen

Jag höll i en bunt med sedlar vars olika valörer uppgick till en total summa av 37 000 kronor. Jag tyckte att jag hade kämpat så otroligt bra för att ha den där lilla rikedomen. Jag kände liksom att jag var på gång. Jag var på väg att lyckas. Men plötsligt tog vreden över.

Annons
Ida Eriksson.

Jag skrynklade ihop de hårt förvärvade pengarna och kastade dem i ansiktet på min sambo. Jag skrek. Bankade med näven i bordet. Jag svor. Gestikulerade hotfullt medan jag kastade glåpord över honom. Skon föll till golvet. Hatten likaså. Kanonen välte och hunden for in i väggen. Och på Norrmalms torg rasade både hotell och hus. Det här var sista gången som jag spelade Monopol mot min sambo.

Jag har väl aldrig

varit en god förlorare. För att tala klarspråk är jag en hopplöst dålig förlorare. När jag ger mig in i ett spel eller en tävling av något slag vill jag så gärna vinna att jag maniskt hänger mig åt stundens, av mig uppeldade, hetta. Jag spelar som om det vore på liv och död. Skakar av spänning och adrenalin. Mestadels brukar jag faktiskt lyckas hålla en någorlunda god min utåt om jag förlorar. Även om det ilar i kroppen av obehag brukar jag ändå kunna le lite med ena mungipan och ge något o-hjärtligt ”grattis” till vinnaren. Och det brukar inte dröja länge innan jag glömmer min förlust.

Men när vi pratar om Monopol pratar vi om något helt annat. Och pratar vi om Monopol mot den människa jag älskar mest pratar vi om en helt annan värld, kanske rent av ett rent helvete. För när vi spelar om marker, fastigheter och pengar blir han någon jag hatar allra mest. Ett parti Monopol mot min pojkvän har fått mig att googla ART (Aggression Replacement Training).

Jag har hört om

andra par som också undviker att spela Monopol, just på grund av risken för bråk.

Jag antar att det är för att spelet handlar om pengar. Pengar och manipulation. Jag tror att jag kan vara ganska bra på att manipulera folk. Nej, det är varken något jag gillar att göra eller skryta om. Det inträffar dessutom mycket sällan. (Som barn var jag flitigare med min manipulativa förmåga, vill jag lova). Men när brädspelen åker fram gör också min manipulativa sida det. Jag fullkomligt äger på Rappakalja och jag har utnämnt mig själv till Pokermästare ett flertal gånger. Men när det gäller Monopol är jag svag.

Jag är nämligen inte

lika bra på att förvalta pengar och inköp som min sambo. När det gäller att spendera har jag inga hämningar och när det gäller affärer är det jag som faller offer för min sambos förmåga att pracka på mig extremt dåliga köp eller byten. För om jag känner mig rik känner jag mig odödlig. Jag har till och med sysslat med välgörenhet i Monopol. Det var faktiskt det som var roten till mitt aggressiva utbrott senast vi spelade, jag och min älskling.

Jag hade ett stort övertag och utan att hymla var han på väg att gå i konkurs. Men eftersom jag så gärna ville fortsätta spela (det var ju så himla kul att ha övertag, jag ville ju ha det lite längre innan jag gick och vann) gick jag med på ett extremt dåligt byte. Med tanken om att jag ändå var överlägsen och att inget kunde stoppa mig överlät jag Norrmalmstorg mot Norra station och jag gav honom till och med 2000 i mellanskillnad. Detta enbart med hopp om att han skulle få upp spelglädjen igen så att jag kunde fortsätta briljera. Fem ”Gå” senare hade han lyckats smälla upp både hus och hotell på den där blåa gatan och när jag hamnade på ett då hotellbebyggt Norrmalmstorg hamnade räkningen på 40 000 kronor. Jag bad om att få pruta ned till halva priset – för att klara av att betala och som en gentjänst för mitt tidigare hjältemod. Svaret blev nej.

”Det här är ju Monopol vi spelar, Ida!”.

” MEN JAG HJÄLPTE JU DIG! HUR KAN DU VARA SÅ EGO?”

”Men det är ju Monopol, Ida! Ett spel!”

”DITT JÄVLA SNÅLARSLE, HUR KAN DU?”

Och det var sedan som jag misshandlade spelplanen, skrynklade ihop pengar och svor så att spottet yrde. Spelkvällen var över och dagen därpå hamnade Monopol i källarförrådet.

Nu ser jag fram emot en spelfylld höst med många segrar. Men det blir inte att passera gå med min favoritpjäs hunden på samma plan som sambon någon mer gång. Då riskerar jag att hamna i fängelset.

Har du något att säga?

Skriv en insändare eller debattartikel.

Skriv insändare Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en insändare eller debattartikel.

Skriv insändare Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons