Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Konsten att (miss)lyckas med ett kakhus

Jag kommer från en stor familj. En stor familj innebär att man måste laga mycket mat. Väldigt mycket mat. Det i sin tur gör att man ledsnar på att laga mat och gör bara det nödvändigaste. Därför har saker som pepparkakshus inte varit vardag hos familjen Rantakokko.

Annons
Passade julkort. 2005 års misslyckade pepparkakshus blev ett fint julkort till mina syskon.

Numera gör jag ett pepparkakshus var femte år. Det är ett lagom antal år emellan för jag ska hinna glömma bort hur jobbigt det egentligen är.

2005 bestämde jag mig för att nu ska vi göra vårt första pepparkakshus. Sagt och gjort. Vi stövlade till affären och köpte deg. Med en bror som civilingenjör tyckte vi att det inte borde vara några större problem att bygga ihop ett litet pepparkakshus. Det borde inte vara en större vetskap. Men ack så fel vi kom att ha.

Vi började kavla ut degen och kom på att vi kanske ska göra mått. Lite hafsigt ritade vi ner vårt hus på ett papper och klippte ut mått. De lade vi sedan över degen, kavlade ut och in i ugnen. Så långt gick allt bra. Sen gick allt åt helvete, rent ut sagt.

Pepparkaksdegen drog ihop sig i ugnen så att delarna inte passade så bra ihop. En julren nedstoppad som en kil fick lösa det största hålet, sedan en på taket som dekoration.

Jag brände fast sockerklistret i kastrullen och sedan uppstod problem med att doppa delarna i klistret. Delarna var ju för stora för kastrullen. Så fram med en kniv och börja smeta på klistret som vid det här laget var en enda stor klump. Det resulterade i fem brända fingrar, en slängd kastrull, tio svordomar och tre förvirrade syskon. Efter mycket om och men fick vi ihop pepparkakshuset. Vint och ojämnt men det satt ihop i alla fall. Nu skulle glasyren på. Med lite för mycket vatten i glasyren så rann den ner över hela taket och tog godiset med sig.

Det var rent ut sagt det fulaste pepparkakshuset i mannaminne. Men det stod framme på julafton för beundran. På juldagen kom min systerdotter och käkade upp Rudolf som vi kommit att döpa renen som vi placerat på taket. Nu var bara fyra ben kvar. Tomten som satt i skorstenen blev av med huvudet.

Sedan gick det fem år innan jag gav mig an att göra ett nytt försök. Det var förra året och vi bestämde oss kaxigt nog för att vara med i den årliga pepparkakstävlingen – för jag menar hur svårt kan det vara att göra ett snyggt pepparkakshus?

Det förra misstaget var som bortblåst. Sambon och jag gjorde i ordning en pepparkaksdeg och beslutade oss för att göra Avestas vattentorn. Allt började bra med en fin planering och pappersbitar. Men vi satte inte ihop alla kanter med varandra i papper, för då borde vi ha förstått att kanterna var för breda och att vårt pepparkakstorn skulle bli gigantiskt. Utan in med fyra bitar i ugnen och grädda. Sedan uppstod problemet, vi hade inte deg kvar till resterande bitar för någon hade nallat och smaskat i sig halva pepparkaksdegen.

Fem timmar senare var tornet klart. Det blev fyrkantigt i stället för åttakantigt. Glasyren var perfekt för en gångs skull, men däremot var jag inte lika stadig på handen. Fönsterna blev sneda och inte det ena var inte likt det andra. Sambons hår luktade pepparkakor och vi var på allmänt otåligt och dåligt humör.

Vi bestämde oss för att inte vara med i tävlingen. Och tur var det. Där stod Krylbo järnvägsstation med perfekta ”riktiga” fönster och en hel julvärld.

Jag är imponerad av alla er som kan göra perfekta pepparkakshus och som har tålamodet. I år ska vi inte göra något hus. I stället gör vi en pepparkaksdeg och käkar upp degen innan vi ens hunnit göra en enda kaka – det är bäst så för julefriden. Men 2015, ska ni se upp. Då ska jag bygga hela Avesta i miniatyr.

Har du något att säga?

Skriv en insändare eller debattartikel.

Skriv insändare Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en insändare eller debattartikel.

Skriv insändare Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons