Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Jag tog mig vatten över huvudet

Jag är en sådan person som vill väldigt mycket. Och jag gör väldigt mycket eller så gör jag inget alls. Ibland är det väldigt många tomma ord. I sommar har jag verkligen tagit mig vatten över huvudet och fyllt i några av de där tomma orden.

Annons
Två glada dykare, Jakob Svärd och Elin Rantakokko, åter på ytan efter att ha mottagit vårt dykemblem på 18 meters djup.

Jag har länge pratat om att jag vill lära mig dyka, detta trots att jag aldrig snorklat, inte gillar stora mörka hav och egentligen har en fruktansvärd respekt för vatten. Det var den ultimata utmaningen. När jag fick dyklitteraturen i julklapp kändes det bara roligt men för varje dag som passerade närmade jag mig kursen och med den steg ångesten sakta men säkert.

Vad är det jag ska göra? Ska jag ner 18 meter under ytan? Kanske borde jag ha snorklat lite mer innan eller helt enkelt provat på att dyka?!

Hade människan varit skapt för att leva under vattnet då hade vi haft gälar.

Men ändå fanns det en stor längtan att uppleva världen därnere i det blå. Och den längtan tog över.

Efter sju dagars slit, ångest, blåmärken, några tillfällen då jag nästan gav upp, en kropp och knopp som pressats till sitt yttersta, många funderingar om varför sitter jag här på botten och kan andas? Fick jag på 18 meters djup ta emot mitt emblem. Ett emblem som visar att jag numera är en certifierad dykare.

För mig är det så här. Det får inte vara för lätt att leva, jag måste ständigt utmana mig själv för att utvecklas. Allt kändes så självklart en dag när jag satt på tre meters djup och lärde mig att hovra över botten för att inte störa fiskarna och krabborna. När jag låg där och stirrade ner i sanden så kom helt plötsligt en liten eremitkräfta vandrandes med hela sitt hem på ryggen. Den tittade lite förvånat på mig, och sen kilade den snabbt iväg. Då förstod jag varför jag utsatt mig för denna pärs.

I morgon ska jag

lämna blod för andra gången i mitt liv, jag får svimkänningar bara av att tänka på blod. Nu ska jag åter gå in i rummet där det står blodtappning och utsättas för min största rädsla. Det är en utmaning som heter duga. Vad har du för tomma ord som ska fyllas i höst?

Har du något att säga?

Skriv en insändare eller debattartikel.

Skriv insändare Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en insändare eller debattartikel.

Skriv insändare Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons