Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Jag bunkrar inför istiden

I en liten kvarterslokal på hörnet av ett hus sitter en anonym skylt över en trappa som leder ner till källaren. I den mörka lokalen sitter ett gäng personer, i olika åldrar och med olika bakgrund. Men vi har en sak gemensamt och det är därför vi samlats här.

Annons
Elin Rantakokko

En äldre man ställer sig upp från sin stol i ringen och börjar berätta ”Det gick så långt att frugan fick låsa in alla hinkar i kassaskåpet och sätta fast nyckeln runt halsen. Men jag dyrkade upp kassaskåpet när hon sov och begav mig ut i gryningen ... Behovet var för stort för att motstå.”

Några nickar igenkännande, mannen sätter sig ner och det är min tur. Jag reser mig sakta upp och harklar till ”Hej, mitt namn är Elin och jag är bärplockarmissbrukare”.

 Kanske är det så det skulle gå till, om det nu fanns en samlingsplats för anonyma bärplockare. Vi kanske också kan kallas för hamstrare, samlare eller rent av miljövänner. Vi tar ju tillvara på naturens resurser.

För mig började det med en oskyldig resa till fjällen, där målet var att plocka hjortron, fjällvandra och njuta av naturen. Men redan första kvällen spårade det ur. Lite hjortron blev 30 liter hjortron och ett nytt behov väcktes. Det började klia i fingrarna på ett otillfredsställande sätt. Och än värre blev det när den första hjortronsylten skulle tillagas och jag helt plötsligt insåg hur mycket socker det ska vara i en sylt, trots att jag gjorde lättsockrad sylt. Från den dagen kändes mitt liv inte värdigt om jag inte hade plockat något. Och att äta köpesylt blev nu förbjudet.

Det blev inte bättre av ett besök hos päronen. De råkar bo i ett hus med en stor trädgård fylld med godsaker. Äpplen, plommon, rabarber, körsbär, vinbär... Saker som bara tittar på mig och skriker ”Plocka mig, lägg mig i din frys”. Med giriga händer hade jag snabbt roffat åt mig dessa godheter från träden.

Men nu har jag nått en återvändsgränd. Frysen är fylld med bär av olika slag. Kylen är fylld med sylter av bär av olika slag och skafferiet är fyllt med safter från olika bär av olika slag.

Trots detta hindrar det inte mig och sambon från att gå ut och plocka tio liter lingon med förklaringen ”Det är ju så enkelt att plocka, det kladdar inte och det går sååååå snabbt!”.

Jag måste läggas in på avvänjning, gå på möten och träffa andra i samma sits alternativt hitta ett nytt beroende. Men ett problem kvarstår. Och det är en sådan stark dragningskraft att inte ens regnet och kylan hindrar mig.

Skogens guld. Kantarellerna. Inte kan de lämnas ensamma i skogen när de kan komma hem och bo i min frys, för att sedan tillagas med lite mjölk och salt för att bli förförande goda på en rostad macka.

Dessutom börjar trattkantarellerna att växa upp i ett rasande tempo och till råga på allt så finns de just överallt. Jag bara måste plocka dem. Nu med en gång.

Kanske är det så att en undermedveten del av min hjärna av vaknat och vet något jag ännu inte vet. Kanske stundar det en istid och det jag nu gör är att bunkra för att klara mig genom den? Eller så har jag stimulerat och väckt till liv min primitiva samlarsida, för visst var det det stenåldernsmänniskorna gjorde om dagarna. Sprang runt och samlade föda.

Om jag börjar bygga ett hem i en grotta, gå runt med en träpåk i händerna och flå ett djur för att göra mig en päls. Då är det dags att spänna fast mig på en bår och skicka in mig på ett hem för då har det verkligen slagit slint.

Har du något att säga?

Skriv en insändare eller debattartikel.

Skriv insändare Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en insändare eller debattartikel.

Skriv insändare Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons