Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Jag behöver nog få tillbaka lite jävlar anamma

Den som säger att det inte finns någon ondska i små barn vet inte vad hen talar om.

Annons
Ida Eriksson.

Fråga min lillebror! Jag var nämligen ondskan själv när jag var liten. Jag var så infernaliskt elak mot mitt stackars syskon i bland. En gång tog jag hans älsklingsgosedjur, i form av en igelkott, och pillade in nosen på den så att det blev ett stort hål. Sedan förklarade jag, med påhittade medicinska termer, att igelkotten var döende. Min lillebror började gråta. Jag minns så väl hans desperata förtvivlan. Tårarna rann i fylliga kanaler längs hans mjuka, runda kinder. Det var då jag lät honom veta att det fanns medicin. Allt han behövde göra var att hämta sin egengjorda sparbössa av vit gips och tömma den på 30 kronor. Det var vad medicinen kostade och när jag hade tagit emot hans hårt förvärvade slantar pillade jag fram nosen på igelkotten igen. Sedan bjöd jag min tjejkompis på glass vid gröna kiosken i Skogsbo. Tre kulor var. Så gott lite ondska kunde smaka.

Ovan nämnda exempel på vad jag i barndomens dagar kunde ta mig för är kanske inte endast ett exempel på hur elak jag var. Jag själv påminns även om hur företagsam jag var. Jag hade ett driv, en målmedvetenhet och ett jävlar-anamma som jag i dag saknar. Om man raderar lite av den inhumana och illvilliga delen, så skulle jag behöva lite av barndomens jävlar-anamma i dag, som vuxen. Alla hyss som jag var fast besluten om att genomföra, ja de genomförde jag också - med mer eller mindre lyckade resultat. Och alla projekt som jag tog mig an, som till exempel ett muséum i garaget, en gädd-damm vid sommarstugan och en egen tidning med redaktion i vardagsrummet. Och ville jag bjuda min kompis på glass - ja då gav jag mig fan på att arbeta fram en plan för hur jag skulle kunna ha råd med det. (Men jag beklagar djupt, och ångrar, att det gick ut över min lillebrors rikedom.)

Det enda som (ibland) kunde stoppa mig då var ett "nej" från mamma eller pappa. Jag kommer ihåg att jag tänkte på, och drömde om, framtiden då jag som vuxen skulle kunna göra precis vad jag ville. Det var så mycket som jag skulle göra, när jag blev stor. Jag trodde att jag för varje år äldre jag blev skulle vara närmare mina drömmar och livsmål. I stället blev det lite tvärtom. Ju äldre jag blev, desto mer osannolika kändes mina drömmar.

Jag kan ju inte bli en filmstjärna. Jag kan ju inte flytta till Tonga. Jag kan ju inte döda en krokodil som Crocodile Dundee. Jag kan ju inte bli flerfaldig mästare i Fångarna på fortet. Jag kan ju inte vinna Sikta mot stjärnorna. Jag kan ju inte bli kompis med Magnus Uggla. Och nej, jag kan ju inte bygga en gäddamm av halva Amungen i Dala Husby.

Om någon idag frågar mig vad mina livsmål och drömmar är svarar jag i stället något i stil med "tja, att ha ett någorlunda roligt jobb med någorlunda bra lön, skaffa familj och få vara frisk".

Det kanske är dags att sikta lite högre, införskaffa lite jävlar anamma. Man vill ju inte bli tråkig.

Jag börjar med gäddammen. Sedan tar jag Tonga.

Har du något att säga?

Skriv en insändare eller debattartikel.

Skriv insändare Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en insändare eller debattartikel.

Skriv insändare Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons