Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Var är medmänskligheten?

Annons

När jag läst klart krönikan i AT den 11 maj så tårades mina ögon och jag kände hur jag nästan började skaka av ilska. Samtidigt blev jag riktigt förvånad och rädd över hur man på ett så grymt sätt kan såga en annan människa och tillåtas göra det i media dessutom! I en tidning som säger sig vara emot kränkningar och personliga påhopp.

En kämpande kvinna som i stället skulle ha beskrivits som en stark person som tagit ett stort steg för att förändra sin livssituation, blir här hånad av krönikörskan för sitt klädval, sin gångstil, sin vikt och sin andning!

Och hur man kan avsluta denna kränkande beskrivning av en helt oskyldig person med att nästan hoppas att hon även ska skada sig är riktigt skrämmande. "Det är med skräckblandad förtjusning som jag har konstaterat att handtaget som hon klamrar sig fast i har börjat lossna lite. Spännande!"

Förstår inte krönikörskan att om denna person, denna kämpe, läser detta och känner igen sig själv, förmodligen blir djupt sårad och kanske inte återvänder och fortsätter denna livsviktiga början till ett hälsosamt liv?

När jag ser en medmänniska som tagit tag i och vill förändra sitt leverne på ett positivt sätt, istället för att få ett vänligt leende, några stärkande och positiva ord, hängs ut och hånas i media, så måste jag reagera, ta upp min knutna näve, som oftast bara stannar i fickan, för att nu knyta den öppet!

Emma Carlsson, Avesta

Svar direkt:

Nej, det är snarare en hyllning

Det är tråkigt om min krönika har uppfattats som att jag föraktar den här kvinnan. Snarare ville jag hylla henne, som så tappert har kämpat på, trots sina förutsättningar. Det har varit spännande att följa hennes träning och, som jag skrev, hon har sporrat mig i min egen kamp för bättre kondition.

Jag har pratat med kvinnan, som själv har skrattat lite åt att hon tränar i en tjock fleecetröja. Hon gillar att svetta ur sig, säger hon, och vi har skämtat om det.

Kvinnan i fråga har även fått tillsägelser av gympersonalen att hon inte får dra upp så stor lutning på rullbandet och klamra sig fast i handtaget, eftersom maskinen kan gå sönder. Något som hon inte verkar ha tagit till sig.

Självklart hoppas jag inte att hon ska göra sig illa, men väntar med spänning på att hon ska byta träningstaktik. Och det hoppas jag även att nack-besten gör, eftersom hans träningsmetoder ser riktigt farliga ut de med.

Men båda ovannämnda personers träningsstilar ser komiska ut och är, för mig, roande att titta på, hur grymt det än låter. Det var det jag ville förmedla med min skämtsamma, och något saltade, krönika.

Att personerna i fråga läser min krönika är ganska osannolikt eftersom jag bor och tränar i Malmö. Men även om de gjorde det tror jag inte att en sådan sak skulle få dessa kämpar att slutaträna. De är nämligen inte de som ger upp i första taget, har jag märkt.

Krönikörskan, Ida Eriksson

Med vänlig hälsning

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare

Mer läsning

Annons