Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Så är det att sitta i rävsaxen

Annons

Jag tittade på SVT-Forum om socialförsäkringen. ”Hur förhindrar vi att folk hamnar mellan stolarna?” var temat.

Socialförsäkringsminister Ulf Kristersson, M, konstaterade att färre har ont i ryggen men fler har ont i själen. Ett storartat konstaterande.

Det saknas kunskap, sade Dan Eliasson, generaldirektör för Försäkringskassan. Och inte bara han, det kliver upp professorer, kommunfolk, socialarbetare och forskare och konstaterar samma sak.

Jag sitter och hör vad de säger och tänker i mitt stilla sinne att om det fattas kunskap, varför finns ingen tilltro till dem som vet? De sjuka och deras läkare.

Jag tänker också att om de nu konstaterar att oroande stora grupper lever på ”mycket låga ersättningar”. Det betonas; mycket låga. Vad tänker de göra åt det?

Man refererar till en av grundprinciperna att medborgaren ska klara en sjukdom, en arbetslöshetsperiod och så vidare utan att behöva gå från hus och grund.

Men i dag, i Sverige som det går så bra för, i vårt välfärdssamhälle, har vi folk som både hamnar mellan stolarna och som får gå från hus och grund.

Och det räcker inte med det. Det följer långt fler tragedier i sjukdomens fotspår vars följeslagare numera också är fattigdom, ifrågasättande, kamp mot myndigheter, personliga sammanbrott och krossade familjer.

Dessa tragedier sker i hemmet, i det tysta, på randen och gränsen till det obönhörliga tills i värsta fall man ser det för gott att befria sig eller de sina från eländet.

Det tjänar ingenting till att höja sin hesa röst. Dessa tragedier där folk ger upp och sjunker djupare ner i depressioner och där ångesten för hur man ska klara sig till slut överskuggar allt. Vem tar ansvar för det?

Jag har ”ont i själen”. Jag har fått mer ont i själen efter att jag blev utförsäkrad och min ekonomi blev ett manifest i passivt utanförskap och parasitering på min hårt prövade familj.

Vårdgarantin här ute i glesbygden är ett dåligt skämt. I väntan på vård har jag hunnit bli utförsäkrad och ingår nu i Arbetsförmedlingens utslussningsprogram som jag inte klarar av.

På 3 400 kronor i månaden ska jag kunna hålla mig med bil och tanka för att åka tolv mil i veckan. Bussarna är indragna, det går två om dagen och, ja visst ja, panikångesten, den obehandlade, hindrar mig just nu från att kliva på en buss. Och jag ska orka också i den vardag där rehabilitering, sjukdom och krav blandas.

Det här är ett uppgivet försök att få någon att se och förstå hur det ser ut för dem som har haft den stora dumheten att bli sjuk. Som varit osmart nog att inte ha ett jobb och ha sitt på det torra.

Finns det någon som har inlevelseförmåga nog att begripa att det finns människor som sitter i den stora rävsaxen, med skuldberg, förgörande orosmoment och ingen tillåtelse till vila, återhämtning och tillfrisknande.

Eller får vi bara skylla oss själva? Vad händer med oss när vi tappar allt, förlorar allt, både det materiella, de vi håller kära och vårt hopp?

Jag frågar: är det en medveten utsållning?

Paulina Wennerlund, 35

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare

Mer läsning

Annons