Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

"Passar det inte så sluta"

Annons

Passar det inte så sluta och sök något annat jobb. Det är vad man kan få höra om man som personal jobbar inom vård och omsorgen och protesterar mot indragningar och dylikt i verksamheten.

Ledningen säger att vi ska hjälpas åt. Och vi försöker och gör allt vi kan. Bland annat lägger vi våra scheman och ser till att kravet på minibemanning uppfylls. Det som absolut behövs för att vi ska få ut jobben på vårt hem-tjänstområde. Det tycker vi är viktigt!

Men vad händer? Jo, när ledningen har sagt sitt har ändringar gjorts och helt plötsligt ligger vi under kravet på minibemanning, och vi som personal får i stället flera disponibla turer.

Det innebär att i stället för att vara kvar på vårt område kan vi med kort varsel bli utplacerade på annat hemtjänstområde i Avesta kommun. Där både vi som personal inte känner till rutiner och vårdtagare får ännu mer personal att försöka känna igen.

Vi har i flera år bjudit in våra politiker och chefer att komma till oss. Men inget händer. När ska de få upp ögonen för verkligheten? När ska de sluta stirra sig blinda på dataskärmar som visar orealistisk statistik?

Det enda raka är att de kommer och gör sin praktik hos oss eller varför inte går som vikarie. Det är alltid lättare att stå vid sidan om och ha synpunkter och kommentarer.

Jag brukar tänka så här: ”Ett fruktträd som man vill ska bli stort och ge mycket frukt brukar man beskära i topparna. Man kapar inte rötterna.” Fundera på det! Är det något som går att relatera till verkligheten?

För nog är det så att utan oss (rötter) på golvet så skulle inte verksamheten fungera särskilt bra, oavsett om man jobbar inom vård och omsorg, skola eller industri. Eller?

Jag är otroligt stolt och kompetent i mitt yrkesval som undersköterska inom hemtjänsten. Men jag är inte stolt över att våra vårdtagare ska behöva lida för att det leks med våra skattepengar.

Vi ber vårdtagarna skriva på klagomålshanteringar då det händer att de blir drabbade av till exempel uteblivna besök.

Vad händer med dessa? Kommer de fram till rätt person eller tuggas de och hamnar i papperskorgen?

Det är så mycket frustration som vill ut. Allt kan inte beskrivas i ord utan känslan bakom varje ord ska till också. Jag håller helt och hållet med det som ”Ingen robot” skrev på Dialogsidan 12 mars.

Läste också i förra måndagens tidning att det är större andel av eleverna i årskurs 9 som sökt till vård- och omsorgsprogrammet! Härligt för ni behövs! Lycka till önskar jag er!

Jag avslutar med att säga: Det är tack vare våra härliga vårdtagare och mina underbara arbetskamrater som jag fortfarande vill vara kvar i jobbet. För jag tycker om att jobba med människor.

Inga-Lill

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare

Mer läsning

Annons