Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Inte sin egen lyckas smed

Annons

Till att börja med vill jag gratulera dig, Ej utlandssemestrande förälder (AT 2/7) till ditt heltidsjobb. Det är det inte många ensamstående kvinnor som har idag, även om de önskade så.

Dessutom tycker jag det är sorgligt att du så uppenbart missat att det jag skriver inte riktar sig till dig, det riktar sig till de som har det betydligt sämre. Det handlar inte heller om att kunna åka utomlands.

Vad det handlar om är barn som upplever att de står utanför. Det handlar om att se barnet bakom siffrorna, varje barns berättelse om hur det blir när de alltid måste avstå från sådant som kostar pengar. Det handlar inte om enstaka tillfällen då barn inte har råd utan om den samlade effekten av att aldrig ha råd och alltid vara utanför.

Det kan vara så enkelt som att du är deltidsanställd med låg lön och kanske råkar ut för en cykelstöld samtidigt som du råkar bli sjuk. Detta krockar med skolutflykts-utgifter och en borttappad jacka eller ett busskort. Dina pengar räcker helt enkelt inte, hur du än vänder och vrider på dem.

Och du har inga besparingar, inget socialt skyddsnät som hjälper dig. Resan utför går plötsligt så mycket fortare än du tror, och du kommer inte i kapp eftersom du kanske råkar ut för en rotfyllning, eller ett av dina barn behöver glasögon.

Ingen är som du säger sin egen lyckas smed, många tråkigheter¿kan hända på vägen. Kanske har du levt på socialbidrag en längre¿tid eftersom livet varit svårt och falluckorna många?

Kanske har du börjat ditt liv fattigt, kanske har du aldrig någonsin haft en krona över att handla för, eller spara? Kanske har du aldrig pengar att handla på rean för, kanske har du tvingats köpa teven, soffan, mobilen dyrt på avbetalning?

Vad jag också menar är att det blir så mycket mer obarmhärtigt i dag när den enskildes värde bygger på förmågan att konsumera.När det som nu råder massarbetslöshet uppstår en ny underklass av människor som inte kan fylla sin roll i köp-sälj-kedjan.

Man kan tycka att det är ett lyxproblem i jämförelse med 1800-talets fattigkvarter där folk svalt och ohyran krälade men det är likväl en realitet i dagens samhälle.

Men livet för både vuxna och barn måste ändå något så när jämföras med det liv som finns runt omkring oss, inte med ett land och med människor i södra Europa. Inte går jag som barn och tänker på skolbarnen i Bulgarien när jag går till skolan i Avesta.

 Anneli Karlsson, Fors

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare

Mer läsning

Annons