Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Gräset grönare i Avesta

Annons

Den första maj 2001 lämnade vi Kungliga Hufvudstaden för att flytta till Avesta. Hit kom vi med vårt pick och pack till lite skog, åkermark, en lada och två små röda stugor med vita knutar.

Redan den första sekunden den fösta dagen sprang våra hundar runt i glädjeskutt på gräsmattorna. Denna delade glädje smittade oss och var som ett gott omen. Mitt i osäkerheten kände vi en befrielse och en lycka.

Hustru, dotter och jag själv hade tagit ett gemensamt beslut – vi skulle bli torpare och leva ett enkelt och sunt liv mitt i naturen.

Gräsmattor, röda stugor, lite skog och åkermark … vilka vackra ord för tre nollåttor! Luften gick att andas och vi kunde höra fågelkvittret!

Det här var livet och här skulle vi leva, bo och dö – långt ifrån hopplösa bilköer, dålig luft, parkeringsproblem, oljud, etcetera.

Men, alla vänner? Alla härliga lunchställen? Nja, vi skulle nog, snart nog, komma att hitta allt detta som vi nu lämnat. Eller?

De första veckorna, kanske månaderna, gick åt till att bila runt på olika upptäcktsfärder. Vi blev mer och mer hemtama men hade alla tre en tydlig känsla av att inte riktigt passa in (!). Fanns det möjligen någon kurs i det vackert sjungande dalmålet som vi borde anmäla oss till?

Rent förnuftsmässigt förstod vi att de allra flesta i den lilla staden Avesta genom skola, föreningsliv, arbetsplatser och idrott med mera också kände de allra flesta eller deras föräldrar, syskon eller barn. Allt beroende på den respektive platsen i åldersstegen.

Men vi då…? Skulle vi aldrig kunna räknas som fast boende i Avesta, när skulle man börja hälsa på oss? Eller handlade det om en lång invänjningstid för Avestaborna? Kanske var det så?

Efter hela tre år vände plötsligt vinden, man började att nicka åt oss, ja, till och med hälsa på oss!

(– Tjena, vet du vem jag träffade i dag? - Nej. - Jo, Ravelli! - Jaså, vad gjorde du då? - Jag bara nickade åt honom. - Vad gjorde han då…? - Han slängde sig direkt!)

Sakta men säkert smälte isen och vi kunde konstatera att våra dagliga besök inte längre kändes lika stela. Man hälsade på oss i affärer, på bensinstationerna, i bankerna och på gatorna. Vilken glädje! Vi höll på att bli Avestabor! Aaavestabor!!!

Ytterligare sju år senare har allt detta positiva hälsande bara fortsatt. Det är just detta – den vänligheten människorna i Avesta bjuder på som ger oss trivseln i och kärleken till Avesta. Ja, banne mig … kärleken till Avesta.

Vid de fåtal tillfällen vi tvingas besöka den vackra staden Stockholm så går det inte många timmar förrän vi längtar hem igen. Detta trots trevliga möten med gamla goda vänner.

Och ändå har Stockholm sådan mängd av vackra byggnader, slott, opera, teatrar och parker! Men, hur märkligt och lokalpatriotiskt det än låter, så är gräset ändå grönare här i Avesta.

Allt tycks oss både bättre och mänskligare.

Priserna är bättre både på hus och matvaror och det pratas och skrattas mer mellan människorna här hemma i Avesta. Skratt och vänlighet genererar nya skratt och vänlighet! Livet är mindre komplicerat och betydligt lättare att leva.

Tack alla vänner och medmänniskor i Avesta för att vinden vände. Nu finns det bara en sak som grämer oss … vi borde ha flyttat hit mycket tidigare.

Äntligen nöjda, glada och anonyma

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare

Mer läsning

Annons