Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Året då jag blev ”semi-rumpkulla”

Den 31 december 2009 stod jag på en bakgård i Uppsala och skålade in 2010. Året som kom att förändra mitt liv mer än jag trodde. Där stod jag i en riktigt fin festblåsa, håruppsättning och lyssnade till ”Ring klocka ring”. Helt ovetandes om att tillvaron som jag känner den skulle komma att förändras.

Annons

Några saker var jag inställd på. Jag skulle flytta. Långt bort från familj och vänner, till en ny ort – helt själv. De andra förändringarna kom som en bonus för att jag utvecklades som person.

Familjen skulle inte längre bara vara 45 minuter bort. Två av mina närmasta vänner flyttade ner till Malmö. Mitt lass gick upp hit till Avesta.

En ny stad, ett nytt arbete och ett nytt sätt att leva.

Från att ha varit en student som höll hårt i pengarna, och rutiner som förändrades var dag. Hade jag nu ett åtta till fem jobb och en fast lön som trillade in på kontot varje månad.

Från att ha flera goda vänner i samma kvarter gick jag till noll antal vänner. Från att fika och söndagsshoppa till en ort där gågatan är närmast öde på en söndagseftermiddag.

Det var med skräckblandad

förtjusning jag tog mina första steg i Avesta och började min första dag på Avesta tidning den 4 januari 2010.

Då visste jag inte var Horndal låg, hur duktiga eleverna på Sjövik folkhögskola är eller att det fanns visenter, och att Avesta faktiskt är riktigt vackert sommartid. Så vackert att det gör lite ont.

Nu har ett år passerat. Och det har gått fort. Nu känner jag igen var och varannan person på staden, jag hittar och vet precis vem som jobbar med vad i kommunen, nästan i alla fall. Jag har börjat lära mig mer om hur dalmas-mentaliteten är och arbetsplatsen som verkade väldigt skrämmande till en början, känns numera som ett andra hem.

Jag måste erkänna att till en början kändes Avesta ogästvänligt, kallt och väldigt tråkigt. Och jag trodde inte att det här skulle kännas som mitt hem.

Nu är Avesta varmt, gästvänligt och glädjen av att åka ner för Månsbobacken, passera Dalälven och susa fram genom Gamla byn och sucka av lycka, för att känslan av att nu är man hemma är så slående att det inte går att förneka.

Nu hoppas jag på att 2011 blir lika spännande. Och det ska bli skönt att inte känna att allt är lika nytt, utan att faktiskt vara en ”semi-rumpkulla”, eller ja, så mycket rumpkulla jag kan vara utan att vara född här.

Inte för att rospiggen riktigt kommer att gå ur mig, men ändå har dialekten börjats suddas ut och mina e:n i stället för ä:n har ersatts med en lite smått mysigt och släpande dalmål.

Andra stora förändringar är att jag inte längre stressar till tåg och bussar, det är svårt när de sällan går. Jag strosar fram genom Avesta i stället för att tjurrusa. Här finns ingen stress. Helgerna tillbringas ute i naturen, antingen plockandes svamp eller glidandes fram på mina skidor eller cykel.

I kväll står jag på min balkong i Avesta och skålar in det nya året. Det hade jag inte trott för ett år sedan.

Har du något att säga?

Skriv en insändare eller debattartikel.

Skriv insändare Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en insändare eller debattartikel.

Skriv insändare Skriv debattartikel

Mer läsning

Annons