Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Gabriel Ehrling Perers: Tio budord som visar vägen till nästa regering

Artikel 87 av 105
Valet 2018
Visa alla artiklar

Annons
Stefan Löfven (S), Ulf Kristersson (M) och Jimmie Åkesson (SD). Tre inte särskilt vise män. Gabriel Ehrling Perers, politisk redaktör på oberoende liberala Dalarnas Tidningar predikar. Foto: TT/DT

Så föll den, Löfvenregeringen. Utgången var i stort sett given redan när valsedlarna trycktes, men är nu ett faktum.

Med grundlagen under armen börjar talmannen jakten på nästa statsminister. Men den stora boken allena räcker inte för att finna vägen. I och kring riksdagstemplet finns "spinndoktorer", partiledare och månglare som skickar mer eller mindre förvrängda bilder genom teveapparater och tidningsspalter.

Men hav förtröstan, ty det går att avslöja dem vars analys och förhandlingsspel förbiser sakernas faktiska tillstånd. Här är regeringsbildningens tio budord, så som nedtecknade i ledarsidans lilla katekes.

1. Du skall inga andra gudar hava jämte det parlamentariska läget.

Våra politiker skjuter gärna insikten om hur trassligt det kommer att bli i riksdagen på framtiden. Med närmast religiös övertygelse upprepar allianspartiernas ledare att de ska hålla ihop. Detta trots att det av allt att döma inte går att förena med respektive partis löften om att inte göra sig beroende av SD. De rödgröna har 144 mandat , allianspartierna 143 och SD 62.

DD:s chefredaktör Göran Greider (S) hävdar ständigt att det blåser högervindar. Nu har han (faktiskt!) rätt. Lika intressant som allianspartiernas storlek är att 44 procent av väljarna röstade på M, KD eller SD. En M/KD-regering får med SD:s stöd 154 mandat.

Den som argumenterar att 40 procent röstade på de rödgröna och 60 procent på övriga partier bortser från att tyngdpunkten ligger långt till höger om Fredrik Reinfeldts regeringar 2006-2014. De liberala partierna C och L är varken särskilt konservativa eller nationalistiska. De jublar av förklarliga skäl inte.

I brist på väljarstöd ryar man om praxis, Anders Ygeman (S) och Stefan Löfven (S). Foto: Claudio Bresciani/ TT

2. Du skall icke missbruka ordet ”praxis”.

Rödgröna politiker vill låta påskina att det är en stor förändring att frångå tidigare praxis. Inte sällan låter det som att politiska överenskommelser är att jämställa med lag. Stefan Löfven vidrör aldrig en talarstol utan att konstatera att partiet (trots sitt sämsta val sedan rösträttens införande) minsann trots allt är störst i riksdagen.

Det käbblas också betänkligt om att det rödgröna blocket är ett ynka mandat större. Från höger tramsas det i stället om att alliansen är största trovärdiga regeringsunderlag.

Allt detta är skrivet i sand. Praxis gäller tills någon part inte längre vill att den ska gälla.

En man med villkorat mandat, Ulf Kristersson (M). Foto: Fredrik Sandberg / TT

3. Tänk på att Ulf Kristersson är i skärselden tills han kört ”ända in i kaklet”.

Många tycks ha förträngt att M ifjol var nära att spricka. Såväl i partiets gamla som nya testamente står skrivet att syftet med partiskapelsen är att utmana S om makten. Även om Kristersson bedyrar sin renlevnad när han står vid Annie Lööfs och Jan Björklunds sida så har han inte mandat att avstå makten.

Nyligen krävde 324 M-politiker, däribland tidigare ledaren Ulf Adelsohn, att de ville partiet tar makten med hjälp av SD (Expressen). Ett annat tecken i skyn var att 20 riksdagsledamöter som inte tillhör SD röstade för Björn Söder som 2:e vice talman.

Illa – men lika illa? SD:s Jimmie Åkesson och V:s Jonas Sjöstedt.

4. Hedra den politiska anständigheten.

I mer idrottsliga sammanhang påstås gärna att anfall är bästa försvar. Utan att gå in på om det stämmer ens där kan konstateras att logiken allt oftare tar sig politiska uttryck när SD kommer på tal: Någon utbrister men kommunisterna då! De klumpas ihop som "ytterkantspartier" – som om SD och V vore samma skrot och korn.

V(PK):s historia är full av skamligt diktaturkramande. Partiets heligt brinnande önskan om höga skatter är skadlig för Sverige. Men att vara emot vinster i välfärden är inte samma sak att önska sig en polsk eller ungersk utveckling i Sverige med angiverisystem och politisk styrning av domstolar och public service.

Vid Stefan Löfvens (S) sida till

5. Du skall icke begära av s att Löfven dräpa.

Löfven, Lööf och Björklund har sedan valet sagt ungefär samma sak: nu krävs samarbete över blockgränsen. För C och L tycks ingången vara att S ska bli någon typ av stödparti åt alliansen, fast inte nödvändigtvis gällande budgeten. Hur ska det gå till? När Lööf pressades i Aktuellt (24/9) blev det inte mycket mer konkret än att hon önskar ”föra konstruktiva samtal”.

Mer än att tanken går emot varje sosses självbild så ignorerar den det faktum att S inte har någon som helst intresse av att alliansen håller ihop. Tvärtom. Det lär inte ske.

Svårflörtade. Annie Lööf (C) och Jan Björklund (L) uppvaktas av Stefan Löfven (S). Foto: Henrik Montgomery / TT

6. Du skall icke förutsätta att liberaler kommer att begå äktenskapsbrott.

I parlamentariskt mening finns två enkla sätt för Lööf och Björklund att bli ministrar: en alliansregering med aktivt stöd av SD, eller en blocköverskridande regering med S och stöd av V.

Vilket som skulle orsaka svår svekdebatt. Inte osannolikt skulle bägge partier halveras till nästa val.

I ensam majestät, Jimmie Åkesson (SD). Foto: Jessica Gow / TT

7. Du skall icke gå på myten att det är någon typ av mobbing att inte vilja samarbeta med SD.

Demokratin ger rätt till representation, inte kompisar i kammaren.

Den nya högern i svensk politik? Jimmie Åkesson (SD) och Ebba Busch Thor (KD) Foto: Jonas Ekströmer / TT

8. Du skall icke bära falsk vittnesbörd i fråga om huruvida SD är ett höger- eller vänsterparti.

Med mer eller mindre uppenbara agendor påstås att riksdagens voteringar visar att SD inte är ett högerparti. Det stämmer förvisso att SD denna mandatperiod oftare röstat med S än M, och det kan vara bra att påtala. Men tidigare var det tvärtom. SD har saknat politik på flera områden och därför röstat med regeringen – oavsett färg. SD:s värderingar är social- och värdekonservativa samt nationalistiska. Partiet är höger. På det dåliga icke-liberala sättet.

Att vara liberal är att vara kluven, eller att stå utanför? Ulf Kristersson (M) och Jan Björklund (L). Foto: Henrik Montgomery / TT

9. Du skall icke begära att liberala partier ska överge sina värderingar.

Jimmie Åkesson (SD) var i veckan glasklar: ”Vi kommer inte stödja någon regering eller något regeringsalternativ utan att få något tillbaka.”

Det har de liberala partierna också varit. De vill vara en motpol till SD:s nationalism, vilket även Åkesson beskrivit dem som. På valaffischer landet över har C och L lovat "medmänsklighet" samt att bekämpa nationalism, extremism och populism.

Ändå vill nu flera (någotsånär) liberala ledarsidor – däribland Göteborgs-Posten och Kristianstadsbladet – att de liberala partierna ska frångå sina principer och ta makten med hjälp av SD. Politiskt "oberoende" men uppenbart borgerliga Dagens Industri är inne på samma linje.

Ledarsidor som kräver att partier ska ha färre principer och kohandla mer. Brukade det inte vara precis tvärtom?

Nya

10. Du skall icke misströsta.

För det kommer att lösa sig.

LÄS ÄVEN:

Fler ledare och krönikor av Gabriel Ehrling Perers

Annons