Annons
Vidare till avestatidning.com
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

LEDARE: Snåljåparna bör hyllas mer – de skapade utrymme när behoven nu ökar

Artikel 1 av 4
Så var 2010 talet
Visa alla artiklar

Denna text utgör andra delen i ledarredaktionens serie "Så var 2010-talet", om utvecklingen för fem centrala politikområden under decenniet. Läs tidigare och kommande delar här på sajten.

Finanspolitiken pendlar mellan att vara åtstramande och att vara expansiv. Det senaste kvartsseklet har samtliga finansministrar varit präglade av 1990-talskrisen; budgetdisciplin och överskottsmål har varit de rådande doktrinerna oavsett vem som för tillfället har haft posten som rikshushållare.

Att beta av på statsskulden har närmast setts som en finanspolitisk överideologi. Finansdepartementet höll därför konsekvent emot när de andra departementen krävde ökade anslag.

Visst hade Anders Borgs (M) spenderbyxorna på sig under några år när finanskrisen var som värst och visst har både Riksrevisionen och Finanspolitiska rådet påpekat att Magdalena Andersson (S) har gasat för mycket under den senast högkonjunkturen – ändå är det ett tveklöst faktum att Sverige under många år nu har haft en ordning i finanserna som gör en stor del av övriga EU grön av avund.

Den återhållsamma finanspolitiken har på många sätt varit gynnsam för Sverige. Ekonomin är i dag i betydligt bättre skick än den var under 90-talskrisen då budgetunderskotten var stora och statsskulden skenade.

1994 var den så kallade skuldkvoten – statsskulden som andel av bruttonationalprodukten – nästan 75 procent, nu är den nere på drygt 25 procent. Många nationalekonomer har nu börjat tala om att statskulden åter är ett problem, men då eftersom den börjar bli väl låg.

Ekonomer som argumenterar för att Sverige bör börja föra en mer expansiv finanspolitik är av lätt insedda skäl betydligt trevligare för en finansminister än ständiga rop på ytterligare åtstramningar.

Alla som följer den politiska debatten lär ha noterat att landets kommuner och regioner kommer att behöva mer pengar de kommande åren för att klara att hålla uppe nivån inom skolan, omsorgen och sjukvården. Försvarsberedningen har i enighet konstaterat att den militära förmågan måste stärkas, något som kommer att kosta åtskilliga miljarder kronor.

Och oavsett om Sverige väljer att bygga ny höghastighetsjärnväg mellan de tre storstäderna eller inte så är behoven av att rusta upp de gamla stambanorna och bygga bort flaskhalsar stora (och kostsamma).

Det finns mycket alltså som talar för att låta de kommande tio åren bli ett decennium präglat av en mer expansiv penningpolitik. Kanske är det dags att inte längre låta 90-talskrisen diktera villkoren för den ekonomiska politiken.

Självklart ska Sverige inte återgå till en oansvarig ekonomisk politik som i längden undergräver förtroendet för vår ekonomi, men att under en period då andelen äldre snabbt växer, många nyanlända kommer att behöva stödinsatser för att etablera sig på arbetsmarknaden och behovet av investeringar i statens kärnuppgifter som försvar och rättsväsende är skriande, så finns det en poäng att använda en del av det handlingsutrymme som vi skapat oss efter ett kvartssekel av god ekonomisk hushållning.