Annons
Vidare till avestatidning.com
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

LEDARE: Misstroendehotet är ansvarslöst

Knappt hade justitieminister Morgan Johansson (S) överlevt sin misstroendeomröstning förrän nästa statsråd hamnade i riksdagens sikte.

Arbetsmarknadsminister Eva Nordmark (S) löper nu risken att bli en mycket kortlivad sådan. Men riksdagen har hittills aldrig lyckats fälla något statsråd. Dessutom är det mycket i fallet Nordmark som inte är som det brukar.

Hotet om misstroende kom från början från vänster. V fungerar ju annars som ett slags stödparti till regeringen, efter en uppgörelse, nedtecknad på ”ett papper ni aldrig kommer att få se” för att tala med partiledaren Jonas Sjöstedt (V). Partiet har därför av oppositionen hånfullt brukat beskrivas som en dörrmatta.

Men trots det, eller kanske just därför, hotar man nu att fälla en minister, och det med en veritabel politisk kniptångsmanöver.

V har inte tillräckligt många mandat för att väcka frågan, för det krävs det att en tiondel av riksdagens ledamöter är för. Därför sätter man nu sitt hopp till M, KD och SD, som har överlämnat en kravlista till regeringen och kräver svar senast tisdag för att inte tvinga bort arbetsmarknadsminister Eva Nordmark från sin post.

Vad är det då som Nordmark, under sin relativt korta tid på statsrådsposten, har gjort som så starkt väckt V:s, M:s, KD:s och SD:s misshag?

Egentligen ingenting, vad hotet om misstroendeförklaring är tänkt att åstadkomma är att förhindra reformeringen av Arbetsförmedlingen, som faller under Nordmarks ansvarsområde som arbetsmarknadsminister.

Reformeringen av Arbetsförmedlingen är en del av januariavtalet och drivs starkast av C. Det är tydligt att vad motståndarna till reformeringen egentligen skulle vilja göra är att väcka en misstroendeförklaring mot C:s arbetsmarknadspolitiske talesperson Martin Ådahl.

Det V, och i och för sig alla andra, inklusive C, är kritiska mot är den stora nedläggningen av Arbetsförmedlingens kontor som hotar runt om i landet. I våras presenterades listan på de kontor som får slå igen, en veritabel bombmatta.

C går nu ut och lovar att man ska säkra närvaron i hela landet men står fast vid att reformen överlag är bra och ska genomföras. Stödet från övriga borgerliga partier, som tidigare varit för att låta privata aktörer förmedla jobb, har inte bara uteblivit utan förbytts i kritik. Lockelsen att lyckas fälla en S-minister blev helt enkelt för stark.

Situationen är alltså den att en minister kan fällas för att hon genomför en reform, som hon egentligen inte tror på, av partier, där åtminstone två av dem egentligen ville se den. Vem som än vinner står det fullt klart att ansvarsutkrävandet redan har förlorat.