Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Isobel Hadley-Kamptz: Hur kan vi ha vant oss vid att en fjärdedel av svenska pojkar blir analfabeter?

Annons
Isobel Hadley-Kamptz är liberal skribent och gästkrönikör på DT:s ledarsida.

Vi hade skolavslutning i kyrkan i veckan. Nationalsång och Den blomstertid, uppklädda ungar i ljusa klänningar och finsneakers. Jag grät förstås. Det gör jag varje år. Vad stora de har blivit! Hur ska det gå för dem i livet?

Få saker är lika viktiga för människor som att deras barn ska få det bra. Med svensk skola tyder tyvärr mycket på att den önskan inte får det offentliga stöd som den borde.

Skillnaden mellan svenska skolor är enorm. Mellan år 2000 och 2016 fördubblades skillnaderna i betyg mellan olika skolor. Segregationen ökar också, framförallt utifrån familjens ekonomi. Enligt Skolverket har föräldrarnas ekonomi, bakgrund och utbildning i dag en avgörande påverkan för hur det går för barnen, för både infödda och invandrare.

LÄS ÄVEN:

Glädje och sorgkant under "sista" skolavslutningen i Djura: "Allt är föränderligt"

Sedan mitten av 1990-talet har skolresultaten för både duktiga och mindre duktiga barn sjunkit dramatiskt. Intressant nog verkar vi ha vant oss vid det. Jag minns uppståndelsen när de första internationella jämförelserna visade tappet, men nu har försämringen blivit normal. Det har gått upp lite igen de senaste åren, men nedgången sedan 90-talet är ändå gigantisk. Sedan PISA 2012 har vi vetat att 20-25 procent av svenska 15-åriga pojkar är funktionella analfabeter, de kan inte läsa och skriva ordentligt. Som samhälle verkar Sverige tycka att det går att leva med.

Undermedvetet handlar det förmodligen om skillnaderna. Medelklassen känner visserligen inte förtroende för skolan, men skolvalet gör det ändå möjligt att välja bort de allra sämsta. Den möjligheten, att våra ungar åtminstone får det bättre än andra, tror jag bidrar till att fallet får fortsätta.

Ett annat skäl är att försämringen i kunskaper kombinerats med att betygen bara fortsätter uppåt. Det är alltså svårt att upptäcka hur mycket mindre barnen egentligen lär sig.

LÄS ÄVEN:

Debatt: Av vilken anledning tåras dina ögon på årets skolavslutning? Inget barn i Borlänge ska leva i ofrihet

Tidsmässigt hänger försämringen ihop med de stora skolreformerna på 90-talet, kommunaliseringen av skolan och införandet av skolpeng och friskolor. Det finns forskning om hur 68-vänsterns antibildningssyn också påverkat, men fram till ungefär 1995 var svensk skola ändå i världsklass. På den tiden hade vi inga betyg i lägre åldrar, inga betyg alls i ordning och uppförande, inga förstelärare, inga kilometerlånga krav på dokumentation från Skolverket. Ändå funkade skolan riktigt bra.

När vi i dag pratar om att förbättra skolan handlar det dock nästan enbart om att införa mer av sådant som inte fanns när svensk skola fungerade, och väldigt lite om det som infördes i skolans värld ungefär samtidigt som allt började gå åt skogen.

Givet hur dåliga vissa skolor är i dag håller kärnväljarna i de flesta partier stenhårt fast i valfriheten som ett sätt att åtminstone skydda sina egna barn. Det är helt begripligt. Men tänk om det är valfriheten och skolmarknaden med sin betygsinflation och kundifiering av elever och föräldrar som är åtminstone delförklaring till att det fått gå såhär illa? När ska vi börja prata om det?

Isobel Hadley-Kamptz är liberal skribent och gästkrönikör på DT:s ledarsida.

Isobel Hadley-Kamptz är liberal skribent och gästkrönikör på DT:s ledarsida.

Annons