Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Amelia Andersdotter: Mandaträkning styr Moderaternas principer – först nu har partiet "råd" att driva ut auktoritäre Orbán

Annons
Amelia Andersdotter är liberal krönikör med särskilt intresse för IT- och integritetsfrågor. Tidigare Europaparlamentariker för Piratpartiet. Foto: Stina Rapp.

Låt oss prata europeisk valaritmetik. Alltså om hur antalet ledamöter i EU-parlamentet som tillhör konservativa, socialdemokratiska, liberala eller gröna partifamiljen spelar roll. M har nämligen annonserat att de tänker "gå i bräschen" för att utesluta det ungerska regeringspartiet Fidész ur EPP, EU-parlamentets konservativa partigrupp.

Detta efter att EU-kommissionens konservative ordförande Jean-Claude Juncker hamnat på kollisionskurs med Ungerns premiärminister Victor Orbán.

De förväntar sig sannolikt att detta ska stärka deras eurokritiska renommé och understryka deras ledarskap i demokratifrågor. Att partiet "tar ansvar".

I ett EU-fattigt klimat som det svenska är det måhända görbart att på så sätt lura någon, men jag vill ge saken ett sammanhang som avslöjar hur Moderaternas agerande präglas av realpolitikens förvecklingar.

Den första teknikaliteten är att M inte alls gått i bräschen. Det är luxemburgska kristdemokrater som sedan flera år tryckt på för en uteslutning av Fidész. Den karismatiska Viviane Reding, tidigare luxemburgsk EU-kommmissionär, dristade sig redan inför EU-valet 2014 att anklaga den redan då påtagligt auktoritäre Viktor Orbán för demokratifientlighet i samband med attacker mot tidningars och folkrörelsers frihet i Ungern.

M:s stöd fanns då ingenstans. Redings principfasthet kostade henne ordförandeposten i EU-kommissionen.

Nästa sak som spelar in stavas Spitzenkandidaten. En tyskicism med utpekade "partiledare" eller "toppkandidater" som introducerades inför EU-valet 2014.

Spitzenkandidaten utses av varje europeisk partifamilj och den vars grupp får flest röster blir ordförande i EU-kommissionen. I år är huvudnamnen de konservativas Manfred Weber, en tysk ultrakonservativ, och socialdemokraternas Frans Timmermans från Nederländerna.

Den konservativa gruppen stod 2014 inför dilemmat att ungerska Fidész å ena sidan var uppenbart fientliga mot den liberala demokratin, men att deras ledamöter å andra sidan behövdes för att den konservativa gruppen skulle vara garanterat störst i EU-parlamentet. Viviane Reding förkastades och Jean-Claude Juncker, som 2013 tvingats avsluta sin karriär som statsminister i Luxemburg, lanserades.

M underströk att de ville ha dialog med Fidész i stället för att göra uppbrott. Orbán var så öppen så för intryck, menade de.

Nu, 2019, är valaritmetiken en annan. Både de konservativa och socialdemokraterna har backat, men de senare mest. Det är högerpopulisterna som förväntas vinna flest nya platser proportionerligt i EU-valet, inte S, och EPP kan därför avvara Fidész-delegaterna och ändå vara relativt säkra på att deras tråktysk utan visioner får toppjobbet.

Den politiska noblessen, och våra politikers anspråk på den, bör betraktas utifrån vilka risker de tar genom att vara ädla. I Moderaternas fall tas inga risker: valaritmetiken går ihop. Hade partiet haft ryggrad hade man agerat med Reading redan 2014.

LÄS ÄVEN:

Fler krönikor av Amelia Andersdotter

Annons