Annons
Vidare till avestatidning.com
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

LEDARE: I Nazityskland var främlingsfientligheten statsideologi - idag måste Sverige vara vaksamt

I dag är det Förintelsens minnesdag. Den 27 januari 1945, för 75 år sedan, kom sovjetiska trupper fram till Auschwitz-Birkenau – det största och mest ökända av nazisternas många koncentrations- och förintelseläger.

Enbart där mördades över en miljon människor.

I Heather Morris bok om Lale Sokolov, ”Tatueraren i Auschwitz”, finns en del som etsat sig fast. I denna omänskliga tillvaro präglad av död, väcks plötsligt en mänsklig känsla till liv: nyfikenhet.

En dag i mars 1943 fyller nazisterna den barack där Sokolov bor, med nya människor. De har inte den gula stjärnan fastsydd på de randiga kläderna. Och Sokolov bekantar sig med dem. Morris skriver ”Många säger att de aldrig har pratat med en jude förut. Han tror inte att han någonsin pratat med en zigenare heller.”

De lär känna varandra. Mer än ett år passerar och de är fortfarande vid liv. Men en kväll tar det slut. Baracken töms på människor. Dagen därpå ska Lale Sokolov, som en kugge i det nazistiska maskineriet, åter tvingas tatuera nyinkomna fångar. ”Någonting fjäderlätt landar på Lales huvud och han tittar upp. Askan väller ut från krematoriet intill”. Det brister för honom – i samma stund som Auschwitz ökända läkare Joseph Mengele passerar förbi.

Gaskamrarna var samtidigt en produkt av idéer. Nationalism parat med ett vi och dom-tänkande

Nazisternas systematiska, industrialiserade mördande av människor saknar motstycke. Det är extremt.

Men gaskamrarna var samtidigt en produkt av idéer.

Nationalism parat med ett vi och dom-tänkande – byggd på tanken om ett herrefolk och där andra är lägre stående. Judar stod allra lägst, men också romer, homosexuella, handikappade med flera hörde till de icke önskvärda.

I Nazityskland var intoleransen, rasismen och främlingsfientligheten upphöjd till statsideologi.

Dita Kraus är i dag fyllda 90. Hon är en Förintelseöverlevare som fortfarande är i livet. Dita var bara 14 år när hon kom till koncentrationslägret Auschwitz – om detta berättar hon för BBC. ”Fången som skulle tatuera mig gjorde en sjua och en trea. Sedan tog bläcket slut. Hon fick hämta nytt bläck och gjorde sedan resten av numret: tre, noll, fem. Mitt nummer är 73 305. Från den dagen hade vi inga namn, vi hade bara numren”.

Att förvägra en människa sitt namn är att ta bort vad mänskligt är. Det hör främlingshatet till att tala nedsättande om ”de andra”. I Nazityskland var judar råttor, i Rwanda kallades tutsier för kackerlackor.

Att dessutom aldrig se människor som enskilda individer, utan alltid tala om ”de andra” som kollektiv i termer av nummer och volymer är basen för den som vill underblåsa sådana känslor. För varje demokratiskt sinnad person är detta den viktigaste av lärdomar: att värja sig – och aldrig vänja sig – vid avhumaniseringen av människor.

En annan Förintelseöverlevare är Hédi Fried. Hon upplevde 1930-talet, överlevde koncentrationslägren och var en av de flyktingar som Sverige tog emot efter krigsslutet.

Fried är glasklar när hon ser likheter mellan då och nu – Fried varnar för de värderingsförskjutningar som sker i dagens svenska samhälle, i takt med att Sverigedemokraterna växer och andra partier lägger sig närmare och närmare SD i synen på människor från andra länder, flyktingar och andra.

”Jag förstår inte hur Moder Svea har sjunkit så lågt att hon är beredd att krama dem som nu återuppväcker samma dödsbringande ideologier. Finns det inte plats för det kritiska tänkandet längre?”, skrev Hédi Fried i Dagens Nyheter i veckan.

Hon vet vad som sker i samhällen där främlingsfientlighet normaliseras. Det är en lärdom som måste finnas i vårt kollektiva minne.

Inget är farligare för mänskligheten än glömska. Förintelsen – och det tankegods som ledde dit – får vi aldrig glömma. Särskilt som tankarna torgförs än i dag.