Annons
Vidare till avestatidning.com
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

KRÖNIKA: Vad tar du med dig om du har fem minuter på dig att lämna ditt hem?

Det knastrar under skorna när jag kliver ur bilen. Det luktar bränt. Synen är svår att beskriva men jag ska försöka.

Byarna söderut från länsgränsen är som hämtade ur ett vykort. Norra Västmanlands burgna bergsmansgårdar, bördiga fält där vetet slagit ut i tunga ax. Så plötsligt är den där.

Döden.

Tryckande. Ofrånkomlig. Överallt.

Bergknallarna ligger naket uppfläkta mot skyn. Där mossa var är bara sot kvar. Överallt har någon strött ett förkolnat plockepinn. Landskapet är post apokalyps.

Jag gnuggar mig i ögonen. Kan en plats verkligen vara utan färg?

För Avestas del börjar det med en rökpelare på himlen torsdag 31 juli 2014. Det brinner i grannkommunen. Morgonen lördag 2 augusti är brandröken så tät över Avesta att den skymmer solen. Människor håller sig inomhus. Räddningstjänsten är nerringd, alla tror att det brinner hos grannen.

Så här långt är Avesta mottagare. Det är från småorter i Norberg som människor flyr. Långa kedjor av frivilliga har ställt upp och tagit hand om såväl människor som djur. Mjölkbönder som nyligen avvecklat sin verksamhet upplåter sina bås åt Västmanlands kor.

Måndagen den 4 augusti klockan 19:16, ett år sedan i dag, ringer brandingenjör i beredskap till Avesta kommuns risk- och säkerhetssamordnare Yngve Mattiasson. Branden är utom kontroll och det blåser sydlig vind.

Ända uppe i Leksand regnar det brända barr. Faran gäller nu inte endast Norberg. Branden har en två mil lång flank i nordöst och åt det hållet finns inget rejält naturligt hinder innan Dalälven.

Klockan 20:38 fattar kommunstyrelsens ordförande Lars Isacsson (S) det historiska beslutet och kallar för första gången in den kommunala krisledningsnämnden. Möjligheten att göra så tillkom efter den tragiska diskoteksbranden i Göteborg 1998.

Det som nu händer liknar krishanteringen i en katastroffilm. Med ett klubbslag lättar kommunbyråkratins normala struktur. Folkvagnen blir en Ferrari och en liten grupp människor, runt ett enda bord, förfogar över samtliga resurser, nämnder och bolag. Vem som tar vilken räkning gör man upp i efterhand.

Klockan 21:40 ringer det igen. Vinden håller i sig. Avesta måste planera för det värsta: att evakuera alla människor söder om älven. De planerna måste snart utökas. Den må ha stoppat dansken, men mot elden kommer Dalälven inte att räcka. Branden har hoppat över sjön Snyten – mer än en kilometer – och gång på gång tvingas brandmännen retirera för att inte slukas i eldhavet.

Skogsbo, på rätt sida älven, är för nära. Fors och Horndal kan fungera. Ur det "worst case"-scenario som nu ligger på bordet finns många frågor: Var ordnar vi 14 000 sängplatser? Hur många är de som inte kan evakuera sig själva? Var bor alla under fem år, alla över 80?

Till brandstationen, där krisledningsnämnden etablerat bas, strömmar förnödenheter in. Frivilliga skickas över gränsen för att bidra i den civila insatsen.

I bondskogen, huvudsakligen i de östra delarna av brandområdet, aktiveras civilsamhället ut i minsta kapillär. Bönder kör vagnar fulla med vatten ut till räddningstjänstens bilar. Längs vägarna hugger räddningstjänst, skogsbolag och bönder brandgator för att minska risken att elden hoppar till nya områden. Det kokas kaffe och breds smörgåsar. Det ges tröst åt människor som hjälplöst ser sin pension brinna upp.

Nu vet vi var branden stannade. Den tog sig över länsväg 256, men skonade Karbennings kyrka. Norbergsidyllen står där den tidigare gjort, och det gör också anrika Ängelsbergs bruk. Skadorna på människor och byggnader blev, givet hur illa det kunde ha gått, små. Avestas åldringar kunde ligga kvar i sina sängar och slapp ta tillflykt i barndomens gymnastiksalar.

En vecka efter att den inkallats, måndag 11 augusti, kunde krisledningsnämnden avsluta sitt arbete och lämna makten åter. För Avestas del stannade det vid ett rejält stresstest.

Min generation har, till skillnad från tidigare, växt upp utan den där molande rädslan för elden. Vi har alltid varit skyddade av modern räddningstjänst. Ändå ryser jag så att håret reser sig på armarna.

Visst, ormbunkarna är tillbaka och en och annan murkla springer ur den brända jorden. Men det är svårt att tänka att det någonsin kommer att stå skog här igen.

Var börjar man ens? Hur sår man där allt är bränt till aska?

Men det är just vad som sker. Människor blickar framåt. Bönderna laddar om. Man har ju barn och barnbarn att tänka på.

Som värst spred sig branden flera kilometer i timmen. I etermedia framställdes flygplanen från Italien och Frankrike som räddaren i nöden. Ett år senare jämförs området som vattenbombades från luften med "fyra fjärilar på en fotbollsplan".

Myllret av människor gjorde skillnad. Räddningstjänstens hjältar släpade mil av slang i skogen. Civilsamhället fanns där. Men Norberg och Avesta ska också tacka vinden.

När jag tar mig runt brandområdet och besöker de byar som mirakulöst klarade sig undan elden gnager en fråga i huvudet. Det var något Avesta kommuns administrative chef Göran Johansson, tillförordnad kommundirektör under branden, sa när jag hämtade ut en del dokumentation på stadshuset:

"Vad tar du med dig, när du har fem minuter på dig att lämna ditt hem?”