Annons
Vidare till avestatidning.com
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Isobel Hadley-Kamptz: Gig-apparna kliver in i ett hål som vi har skapat själva

”I Sverige ska vi inte ha låglönejobb.” Orden skulle kunna komma från LO, från valfri vänsterpolitiker eller för all del från de delar av högern som numera driver linjen att integration är omöjligt. Det har också varit den svenska modellen sedan slutet av 1950-talet när LO-ekonomerna Gösta Rehn och Rudolf Meidner drev fram en ekonomisk politik som aktivt tvingade bort lågproduktiva jobb.

Rehn-Meidner-linjen tjänade på många sätt Sverige väl. Svenska företag satsade på ny teknik och på att ständigt höja produktiviteten. Svenskarna blev ett högutbildat folk och vår ekonomi låg i teknisk framkant. Problemet var förstås att alla människor inte klarade av att vara så där produktiva, något som löstes med förtidspensioner och långtidssjukskrivningar. Så länge den gruppen var liten och den allmänna ekonomin god så var det dock mest ett humanitärt problem.

I takt med både allt högre produktivitetsökningar och hög invandring av lågutbildade har gruppen emellertid växt. Omkring 16 procent av befolkningen i arbetsför ålder står i dag helt utanför arbetsmarknaden, de är varken i arbete, studier eller åtgärder. Hit räknas förtidspensionärer, hemmafruar, personer som inte ens söker jobb. Bland dem födda utanför Europa ligger siffrorna på mellan 25 och 28 procent. Detta samtidigt som den generella arbetslösheten är låg och det råder akut arbetskraftsbrist i åtskilliga branscher.

Vi har en tudelad arbetsmarknad där den breda massan har god kompetens och bra chanser men en allt större minoritet inte kommer in alls.

I det här gapet dyker det som kallas gig-appar upp, något nationalekonomen Andreas Bergh skrev intressant om i veckan. Apparna kopplar ihop köpare och säljare av enkla tjänster, som att frakta bort grovsopor eller montera möbler. Än så länge finns de främst i storstäderna, men de ökar nästan överallt.

Kritiken mot apparna är hård, och bara häromdagen skåpades en ny app med det förvisso löjeväckande namnet ”Workish” ut, helt rättmätigt utifrån både it-säkerhet och exploateringsrisker. För vissa av gig-apparna är tveksamma, människor utnyttjas och skatter undviks. Men apparna kliver bara in i ett hål som vi skapat själva, med en arbetsmarknad som kräver makalös produktivitet av varje enskild anställd. Det gäller inte bara privata företag, titta på arbetsbördan hos en genomsnittlig sjuksköterska.

Det finns olika vägar ur detta. Vi kan acceptera att stora grupper alltid kommer stå utanför. Vi kan sänka arbetskraftskostnaden genom sänkta lägstalöner och skatter så att lågproduktiva jobb också blir värda att utföra. Vi kan anställa fler till enkla jobb i offentlig sektor. Vi kan satsa stenhårt på utbildning, något som har goda chanser för till exempel unga invandrare och betydligt sämre för äldre. Vi kan stöpa om hela arbetslivet så att fler människor kan bidra produktivt även om de inte passar in i de snävaste mallarna. Det sista känns tyvärr mest som en önskedröm, men av de andra alternativen är det bara det första som vore direkt katastrofalt.

Ni kan ju gissa vilken väg som våra politiker hittills verkar vilja fortsätta vandra.