Annons
Vidare till avestatidning.com
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Gabriel Ehrling Perers: Det klirrar i glashusen när miljonbidragen regnar ner över stora tidningar

Det tillhör inte vanligheterna att ett utspel från en branschorganisation dominerar nyhetsflödet, men TU:s utspel stack onekligen ut: "Vi tidningsutgivare vill lägga ner presstödet" (DN Debatt 11/4).

I sak är det bra att TU, där Avesta Tidning är medlem, lyckats ena de stora tidningsföretagen bakom slopandet av det nuvarande driftstödet. Förslaget är att det ersätts med en momsbefrielse för journalistik, vilket skulle göra stödet teknikneutralt, och en befrielse från arbetsgivaravgifter. (Det senare är dock sannolikt dödsdömt på grund av gränsdragningsproblem.)

Bland verksamma inom tidningsvärlden som gör annat än att skriva ledare i kroniskt bidragsberoende (röda) tidningar råder i princip full enighet om att dagens driftstöd till dagspressen är hopplöst förlegat.

Det byggdes för en annan mediemarknad där det var realistiskt att på konstgjord väg rädda självständiga "andratidningar" (vilka som av en händelse ofta ägdes av Socialdemokraterna och hade S-ledarsidor).

En av få som under veckan ryckte ut till den nuvarande ordningens försvar var också Dala-Demokratens chefredaktör Göran Greider. Uttalanden i etermedier följdes av en ledare i DD 14/4, signerad Robert Sundberg. Försvarstalet löd:

"DD är en tidning som bidrar till mångfald i bevakningen i sitt område och som ger de som vill välja en lokal tidning i Dalarna en valfrihet att göra det".

Om driftstödet verkligen gett detta hade jag bara skrivit "Kör i vind!". Men det har runnit en hel del vatten i älven sedan 1971 när systemet infördes. Och ärligt talat står nog Greider och Sundbergs engagemang för den egna tidningens överlevnad i vägen för verklighetsuppfattningen.

Egentligen räcker listan med årets bidragstagare för slutsatsen att systemet gått sönder.

Bland de stora förmånstagarna i närområdet finns UNT i Uppsala, som i år glatt kvitterar ut 25,9 miljoner kronor. Nerikes Allehanda i Örebro får 24,5 miljoner kronor och VLT i Västerås 21,6 miljoner kronor. GD och Arbetarbladet, båda i Gävle, inkasserar 20,5 respektive 18,1 miljoner kronor.

Allra mest får (som vanligt) Svenska Dagbladet, 40 miljoner kronor. Göteborgs-Posten är numer hack i häl på 38,5 miljoner kronor och sedan kommer Sydsvenskan i Malmö på 31,5 miljoner kronor.

Det totala driftstödet för 2021 är 657 miljoner kronor – och en ansenlig och växande del går alltså till stora tidningar. I alla fall i termer av antal prenumeranter och journalister...

Detta kanske förvånar en och annan läsare: Vadå, öser staten bidrag över stora anrika tidningar som (med få undantag) har sina redaktioner i glashus eller tegelpalats mitt i snabbväxande städer?

Ja, så är det.

Förr var det otänkbart att huvudtidningen på en ort eller i ett län skulle falla under "strecket" på 30 procents hushållstäckning, vilket i dag är grundkriteriet för att få driftstöd.

Paradoxalt nog gör befolkningsutvecklingen i sig att stora tidningar kommer närmare driftstöd. För samtidigt som den snabba inflyttningen till större städer ökar det kommersiella underlaget för journalistik, så minskar ju tidningens hushållstäckning om den inte rekryterar inflyttarna i samma takt.

Annat är det för mindre tidningar i Bergslagen, som Södra Dalarnes Tidning i Hedemora, Nya Ludvika Tidning, Fagersta-Posten och Sala Allehanda. Eller för den delen Avesta Tidning, där jag har förmånen att vara chefredaktör och utgivare.

Gemensamt för dessa är inte enbart redaktioner om fem-sex journalister utan också driftstöd på exakt noll miljoner och noll kronor.

Givetvis är det hedrande att staten ser det så; att AT med knappt 4000 prenumeranter, fem reportrar och ett utgivningsområde med bara 23 000 invånare är "för stor" – medan kollegerna i glashusen i Västerås och Stockholm är "små". Men omdömet solkas av de bisarra tröskeleffekterna, alltså skillnaden mellan att kvalificera sig och att inte göra det.

För att ta ett närliggande exempel:

Avesta Tidning fick nyligen den fina branschutmärkelsen "Årets redaktion". Något ännu finare är att antalet betalande prenumeranter växt med tio procent sedan den "nystart" som gjorde i oktober 2019. Därmed samlar AT åter ungefär en tredjedel av hushållen (väl 30 procent).

Det är mycket glädjande! Eller... mycket dumt?

Strikt ekonomiskt råder det ingen tvekan: Det hade varit bättre att fortsätta tappa. Bara några få procentenheter till så hade staten öppnat plånboken. Och det rejält. Döma av vad andra tidningar får så hade minst 6 miljoner kronor ramlat ner i Avesta.

Dala-Demokraten – som sedan länge övergett Avesta och södra Dalarna, och krympt så långt att den nu inte ens är dubbelt så stor som AT, ljusår efter länets stora tidning Falu Kuriren – kvitterar i år ut 12,2 miljoner kronor.

Ett bidrag på 6 miljoner kronor hade finansierat samtliga dagens journalisttjänster på AT och sannolikt gjort att vi kunnat aspirera på en titel i stil med "Årets mest lönsamma lokaltidning".

Själv kommer jag att fira varje år vi klarar oss utan dagens driftstöd. För även om det räddar tidningarnas resultaträkningar 2021 så vittrar framtidsutsikterna för varje år med så stort bidragsberoende.

Tidningarna jag nämnt ovan – och inte minst journalisterna på dessa – gör ett viktigt, ofta imponerande och på alla sätt behjärtansvärt arbete. Jag har heller inga illusioner om att det går att ta bort driftstödet utan stora negativa konsekvenser för dagspressen. Ambitionen är rätt och pengarna behövs – men systemet är trasigt och måste ersättas.

Med nuvarande driftstöd följer också helt andra bisarra problem. Som jakten på "unika" serier och korsord för att uppfylla kravet om en tillräckligt hög andel "eget" material i papperstidningen.

Räcker inte argumenten ovan kan man alltså begrunda det faktum att staten år 2021 har ett bidragssystem som gör att mediechefer landet över tvingas förhålla sig till frågeställningar som hur många "spaltmillimetrar" insändarna bidrar med...

På driftstödsfria Avesta Tidning behöver vi hålla i slantarna för att få siffrorna att gå ihop. Frilansbudgeten är en skugga av vad den en gång varit. Vi märker varje gång en prenumerant kommer till – och sörjer när en trogen dör ifrån.

Men jag är verkligen tacksam så länge vi är "stora" nog.