Annons
Vidare till avestatidning.com
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Emma Høen Bustos: Alla invandrare vill faktiskt inte bli svenska

När det vankas midsommar, skolavslutningar och julfirande kommer den som ett brev på posten: Svenskhetsdebatten. Ledarsidan djupdyker i det omdebatterade ämnet med två krönikor av Matilda Molander och Emma Høen Bustos.

LÄS ÄVEN:

Matilda Molander: Dags att säga farväl till "svenska värderingar" – det är språket som avgör

Att bli svensk är lätt. Enligt svenskar själva är det bara att lära sig språket, följa svenska lagar, fira midsommar, äta lite svensk mat, prata om vädret och inte minst känna sig svensk. Det menar tidningens krönikör Matilda Molander, och hänvisar till en rad studier som har sammanfattats av statsvetaren Henrik Ekengren Oscarsson vid Uppsala universitet.

Grundantagandet i de studier som lyfts fram av Ekengren Oscarsson, liksom i stora delar av svenskhetsdebatten, är dels att invandrare faktiskt vill och bör bli svenska men också att det är upp till majoritetssamhället att definiera vad svenskhet är och borde vara. Inte en enda fråga handlar om hur invandrare själva definierar eller ser på sin svenskhet.

Att många av Sveriges invandrare känner motvilja inför att bli en del av den svenska gemenskapen har de senaste åren blivit smärtsamt tydligt. Ofta uttrycks denna motvilja i rent förakt mot det många svenskar håller allra kärast: kvinnors rättigheter, rättssystemet, konsensuskultur. Några är rädda för att förlora sina barn till en svenskhet de inte känner igen sig själva i. Andra kastar sig utan att tveka och med glädje in i den.

Som barn till två invandrade föräldrar kan jag relatera till alla dessa känslor. Glädjen över att höra hemma i det nya, men också sorgen över det som glider en ur fingrarna när tiden går och familjeidentitet suddas ut och stöps om.

Min familjs relation till svenskhet kan kanske bäst summeras med en händelse som inträffade i början av 2000-talet, när min lillasyster var på väg hem från en gymnastikträning och ensam på en busshållplats blev verbalt attackerad av ett gäng skinnskallar. Väl hemma utbrast hon på det där naivt triumferande sättet som bara barn kan göra att gänget totalt hade gjort bort sig genom att attackera just henne: ”Jag är ju svensk”.

Jul, den firade vi alltid i slutet av januari, eftersom min chilenska pappa ville fly den svenska vintern utomlands. I julgranen hängde norska flaggor, från mammas sida.

På midsommar åt vi grillad hummer, varken mamma eller pappa har någonsin fattat grejen med sill eller svensk snapsfylla, men att lyxa till det lite när alla andra firar är ju trevligt. För mina föräldrar är det lika självklart att fjällvandra i Lundhagsstövlar som att dansa salsa till musik på högsta volym med fönstren vidöppna ut mot grannskapet.

När jag frågar mina föräldrar om de faktiskt känner sig svenska är svaret inte självklart ja. Däremot känner sig båda efter fyra decennier i huvudstaden mer än något som stockholmare.

Detta hopkok av identiteter, denna stockholmsk-chilensk-norska svenskhet, är en svenskhet som passar många invandrare alldeles utmärkt, trots att den inte nödvändigtvis prickar av alla punkter på den ”att göra-lista” som majoritetssamhället har formulerat.

Kan man bli en del av det svenska samhället– känna tillhörighet – utan att känna sig svensk? Ja, det verkar som det. Genom att lägga allt för stort fokus på svenskhet som den avgörande entrébiljetten till det svenska samhället riskerar vi att förlora fokus på det som faktiskt öppnar dörrar. Jobb, utbildning och bostad, till exempel.