Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Debatt: När vi inte längre kunde få barn blev vi droppade av samhället

Annons

Det är dags för oss nu – vi som är permanent ofrivilligt barnlösa.

Att bilda barnfamilj, till nästan vilket pris som helst, ligger i samhällets intresse. Stödet är väl utbyggt, valen många, men vården och stödet för oss som landar utan det lyckliga slutet - på andra sidan tröskeln - är närmast obefintligt.

Det är dags för oss att höras nu för vi har sett den andra historien så många gånger. Någon eller några kämpar med ofrivillig barnlöshet genom år av hopp och förtvivlan. Historien slutar med ett barn, biologiskt eller adopterat.

Familjepolitik, forskningsmiljoner och lobbyorganisationer har möjliggjort att människor, ensamstående och par, i vår del av världen kan få barn via insemination, IVF, adoption, ägg- och spermiedonation och transplanterad livmoder. Vilket är fantastiskt och vi unnar alla människor det barn de efterlängtar. Det var våra liv också.

Idag arbetar det dansk-svenska forskningsprojektet Reprounion med EU-stöd på 6,5 miljoner euro mot visionen att bli ”världsledande i att komma över infertilitet”. Det är en fin vision men går att tolkas på flera sätt. Det ena är att alla som vill ska få barn oavsett svårigheter. Det andra är att överkomma sin infertilitet som permanent barnlös. Vi har ställt frågan – och vi ingår inte i Reprounions projekt. Enligt SCB är 7-8 procent av befolkningen över 45 år permanent ofrivilligt barnlösa.

Vi har ofta en långvarig sorg som liknar posttraumatisk stress, ofta lika stor som att få ett livshotande sjukdomsbesked eller att förlora en anhörig – ändå finns ingen evidensbaserad forskning på hur sjukvårdspersonal kan bemöta oss. Där vården slutar hjälpa oss i vår barnlängtan finns ofta en existentiell kris – och precis som för personer som förlorat ett barn påminns vi hela tiden om sorgen. När vännerna eller syskonens barn döps, börjar skolan, tar studenten, gifter sig och får egna barn. När julen firas med barnen i centrum. När frågan ”har du barn?” kommer. Tyvärr är det lätt att distansera sig, ta avstånd från barnfamiljer, att isolera sig och hamna i en nedåtgående spiral av depression.

Vi vill vända detta.

Vi vill upp och ut – synas, höras, leva, älska, njuta.

Vi behöver respekt, acceptans och hjälp från samhället och omgivningen för att öka vårt värde som människor istället för att känna misslyckande och skam. Därigenom kan vi må bättre, vara aktiva samhällsmedborgare och leva ett liv i vår fulla potential.

Föreningen Andra Sidan tröskeln

Agneta Svensson, ordförande

Linda Malm, styrelseledamot

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel