Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Debatt: Dalakommuner söker inte garanterade bidrag - "ser funktionsnedsatta som andra klassens medborgare"

Annons

För människor med funktionsnedsättning är tröskeln in till arbetslivet ofta hög. I många fall för att funktionsnedsättningen omöjliggör det för den enskilde personen att arbeta fullt ut, i andra fall är det arbetsgivares fördomar och osäkerheter som sätter stopp.

Många av dessa personer kan delta i så kallad daglig verksamhet och det kan i många fall liknas med ett "vanligt arbete". För detta kan man få habiliteringsersättning, ett bidrag som kommunerna själva betalar. De flesta kommuner betalar dock ut ersättning till den som deltar i daglig verksamhet. Ersättningarna varierar från kommun till kommun men ligger i regel mellan 500-700 kr i månaden - en i alla avseenden ringa peng.

Fokus ligger givetvis inte på intjäningen, daglig verksamhet är en insats inom LSS som syftar till att ge bättre livsvillkor genom sysselsättning. Samtidigt tycker många deltagare förstås att ersättningarna bör vara högre. I ett läge där närmare 40 procent av alla kommuner beräknas göra ett underskott 2019 ligger det dock i farans riktning att eventuella höjningar av ersättning för daglig verksamhet uteblir.

Politik och kommunal förvaltning handlar om prioriteringar - det vill säga att välja och därmed också att välja bort.

Mot denna bakgrund är det bekymmersamt att läsa att flera Dalakommuner avstått från att söka det garanterade statsbidrag som infördes 2018, pengar öronmärkta för att just höja ersättningsnivåerna i daglig verksamhet.

Från bekymmersamt till direkt provocerande blir det dessutom att läsa svaren från Lena Wilstrand, Avdelningschef för omsorgsförvaltningen i Hedemora, om varför Hedemora inte ansökt det garanterade bidraget. Wilstrand menar dels att ”statsbidraget är ettårigt och därefter får man ta kostnaden själv”. Det är både felaktigt i sak - bidraget är menat att vara permanent- och saken har även hanterats i andra kommuner genom att beslut helt enkelt har fattats om att ersättningen höjs - med reservation för att ersättningen återgår till den nivå som tidigare beslutats om statsbidraget upphör.

Vidare menar Wilstrand också att man har försökt ”kolla upp det i fjol men inte fick något svar”. Därför avstod man helt från att söka i år - ”kommunen har just nu andra saker att prioritera”.

Ersättningarna må vara ringa för de allra flesta av oss. Det innebär inte att en höjning inte skulle vara en stor sak för den enskilde som ofta lever på ytterst knappa marginaler med liten möjlighet att tjäna pengar.

Det är därmed svårt att se kommunernas ovilja att söka ett garanterat bidrag. I bästa fall är det ett utslag av okunnighet - i värsta fall ett utslag av ignorans för en redan utsatt grupp medborgare.

Att som ansvarig inte vara bättre upplyst om vilka förutsättningar olika samhällsgrupper har får en att undra om det finns Dalakommuner som ser funktionsnedsatta som andra klassens medborgare. Låt oss se - och hoppas - att motsatsen bevisas när nästa års bidrag ska sökas.

Daniel Lindkvist, fristående LSS-debattör

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel