Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Dalarnas äldste man är död – så minns barnen sin pappa

Emil Ejeby, vår far, är död. Fast vi sa aldrig far, han var vår pappa.
Han föddes i By, södra Dalarna, den 24 januari 1915. Han blev drygt 104,5 år gammal och var Dalarnas äldste man.

Annons

Emils far är okänd och hans mor, Emma, dog i spanska sjukan 1918. Han fick därför växa upp hos mormor och morfar och fick några fina morbröder och en moster som sina storasyskon. Familjen bedrev jordbruk, så pappa växte upp med djur, inte minst de kära hästarna Tor och Ture.

Skolgången var inte så gedigen. Men efter en omvändelse i ungdomen gick han en evangelistkurs, vilket så småningom ledde till Missionsskolan på Lidingö, där han fick sin utbildning till pastor. I samband med evangelistkursen hade han träffat två jämnåriga från Vika i Mora, Erik Bogg och Ragnar Eriksson. Genom kontakten med dem kom han till Siljansbygden för att predika. I Ragnars hem i Stenis mötte han en ung kvinna, Ragnars syster Astrid. Det blev förälskelse och under hela utbildningen på Lidingö höll de brevkontakt. Bröllop blev det i Leksands missionskyrka 1942, samma år som han utexaminerades som pastor i Svenska Missionsförbundet.

Astrids familj i Vika hade sin fäbod i Amberg. Där vistades den växande familjen under ett antal veckor varje sommar. Emil såg familjens behov av mera utrymme i ett längre perspektiv och såg till att ett par nya hus flyttades dit, så att nu också barn, barnbarn och barnbarns barn får plats att vara där tillsammans.

Den första tjänsten, tjänsteplikten, var förlagd till Askeby i Östergötland.

Därefter flyttade Emil och Astrid med barnen till Ramvik i Ångermanland, Töcksfors i Värmland, Orsa och Rättvik och till sist Sala. Ett vikariat som pastor i Bjursås och senare även i Mora – dit Emil och Astrid flyttat när de övertog hennes föräldrahem i Vika – avslutade hans pastorsgärning. Men Emil kunde inte slita sig. Under flera år upprätthöll han tjänsten som sjukhuspastor vid Mora lasarett.

När han och Astrid behövde hemtjänst hände det att någon av flickorna, som han kallade personalen, behövde hjälp med till exempel ett barndop. Vid ett sådant tillfälle hittade han inte sin rundkrage, men löste det genom att klippa till en ur en tårtkartong.

På de flesta av de platser där Emil tjänstgjorde ledde han också ny- och ombyggnadsprojekt i församlingens regi. Det kunde handla om en ungdomsgård, ett församlingshem, ett sommarhem. Den typen av arbete passade honom, och säkert var det en stimulerande omväxling till det ordinarie församlingsarbetet.

Men arbetet som pastor är långtifrån något välbetalt uppdrag. Emil drygade ut familjens kassa genom att arrangera sällskapsresor med buss. Så småningom växte det hela så att han startade en firma, Dalahästens resor, som arrangerade bussresor främst till Norge och Holland, men också till Funäsdalen och någon gång till Schweiz och Oberammergau i Österrike, alltid med honom själv som reseledare.

Inte bara ekonomiskt kan det vara ansträngande att vara församlingsledare. Emil hade sina tider av tvivel, både på sitt uppdrag och på sin tro. Det måste vara ytterst frustrerande att stå i en predikstol eller samtala med en sjuk och ångestfylld församlingsmedlem och själv tvivla på sina ord. Med hjälp av erfarna kollegor, läkare och psykologer kunde han dock ta sig igenom dessa svåra perioder och återvända med förnyad kraft.

De sista åren av sitt långa liv var han inte längre så rörlig. Han hade mist synen och han förlorade alltmer av sin ork, vilket begränsade hans värld mer och mer. Men vi märkte in i det sista att han var medveten om sin omvärld och hade koll på oss alla.

Vid vårt besök den 20 augusti på hemmet där han bodde, var det sista han sa: Tack! Några timmar senare lämnade han det jordiska. Vi vill gärna tro att det här tacket var ett tack till livet som han fått i så rikt mått.

Margareta, Bo, Ingrid och Lennart