Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Christina Mattsson: ”Resursslöseri när museikartan ritas om”

KULTURDEBATT: ”Att skapa en central museimyndighet med uppgift att belysa Sveriges historia från äldsta tid till idag skulle kunna vara en god idé – om det inte vore en omöjlig uppgift”. Christina Mattsson om att museikartan ritas om.

Annons

I kulturarvspropositionen (prop 2016/17:116) som presenterades i slutet av februari finns förslaget om en samlad myndighet för att främja kunskapen om Sveriges historia. Den organisatoriska förändringen, som innebär att myndigheten Statens historiska museer slås ihop med Livrustkammaren, Skoklosters slott och Hallwylska museet, skulle kunna diskuteras. Men förslaget att den nya sammanslagna museimyndigheten ska arbeta med historiska skeenden och förlopp, som inte är direkt kopplade till befintliga samlings- och ämnesområden, är mer värt att uppmärksamma.

Det innebär nämligen att Historiska museet, som är ett arkeologiskt museum med omfattande arkeologiska samlingar får i uppgift att berätta hela historien, det vill säga också historien efter 1500. Det är en bekräftelse på en förändring som pågått under ett antal år sedan Historiska museet blivit alltmer ”samtidshistoriskt”. Nyligen undersökte t.ex. museets arkeologer lämningarna i jord från Stockholmsutställningen 1897 utan att väga in att Nordiska museet var en del av hela utställningskomplexet på Djurgården och hade föremål från tiden sparade i sina samlingar.

Nu ska Historiska museet ta ett samlat grepp om hela vår historia utan tydlig gränsdragning mot övriga museer och utan samlingar som speglar de senaste fem hundra åren. Bristerna ska istället avhjälpas genom samverkan, fast ingen får veta hur.

Att skapa en central museimyndighet med uppgift att belysa Sveriges historia från äldsta tid till idag skulle kunna vara en god idé – om det inte vore en omöjlig uppgift. När frågan gick på remiss i ett PM i höstas (Ku2016/01365/KL) motsatte sig också flera instanser att ett samlat historieuppdrag skulle läggas på en enda myndighet, men kulturarvspropositionen har inte tagit hänsyn till invändningarna, istället ligger förslaget fast. Nu ska Historiska museet ta ett samlat grepp om hela vår historia utan tydlig gränsdragning mot övriga museer och utan samlingar som speglar de senaste fem hundra åren. Bristerna ska istället avhjälpas genom samverkan, fast ingen får veta hur. Nordiska museet, som borde vara en självklar samarbetspartner, nämns inte ens i den aktuella texten trots att det är Sveriges största kulturhistoriska museum med uppgift att bevara och levandegöra minnet av liv och arbete i Sverige från 1500-talet och framåt. Det är därför som Nordiska museet i snart 150 år samlat in föremål och kunskap om folklivet i Sverige, både materiell och immateriell kultur – om hur människor har tänkt, känt och trott.

Antingen har författaren av propositionstexten varit okunnig eller också har Nordiska museet inte utvecklat sitt remissvar tydligt nog.

Nordiska museets uppdrag, enligt stiftelsens stadgar, tar alltså vid där Historiska museets uppgift som arkeologiskt museum slutar. Det finns en bakgrund, som också beskrivs i propositionen på s 32-33, men inte utvecklas vidare, nämligen att regeringen 1919 beslöt att ansvaret för att skildra historien skulle delas mellan Nationalmuseum, Historiska museet, Livrustkammaren och Nordiska museet. Det här innebar en gigantisk omflyttning av föremål, så att föremål som hörde till respektive museums samlingsområde också deponerades där. Det är därför värt att notera att propositionen nu skriver att Historiska museets breddade uppgift kan innebära att det blir aktuellt för myndigheten att vidga samlingsområdet, (s. 122). Hur ska det gå till? Ska det nya Historiska museet ta över delar av andra museers samlingar?

Staten har från första början stöttat Stiftelsen Nordiska museet med stora årliga bidrag. Numera finansernas verksamheten till mer än 70 procent av statsbidrag. Det svarar mot ett årligt anslag på cirka 115 miljoner kronor. Varför låtsas propositionstexten inte om att staten med ofantliga summor har bekostat Nordiska museets kunskapsuppbyggnad, insamling, dokumentation och förvaring av föremål från de senaste 500 åren?

Antingen har författaren av propositionstexten varit okunnig eller också har Nordiska museet inte utvecklat sitt remissvar tydligt nog. Men museikartan är på väg att förändras i smyg. Nu tonar Nordiska museet ner sin uppgift som ett museum som sysslar med svensk kulturhistoria och väljer ett mer nordiskt perspektiv för den utåtriktade verksamheten. Det märks i annonskampanjen för ”Nordiskt ljus” och i årsberättelsen där det står att stiftelsens verksamhetsperspektiv förskjutits från ”svenskt” i riktning mot ”nordiskt”. Om en sådan förskjutning strider mot stiftelsens ändamålsparagraf får andra avgöra. Men det rimmar illa när Historiska museet kan få ett ansvarsområde som sträcker sig över en tid där museet saknar samlingar, samtidigt som Nordiska museet som äger just dessa samlingar, vidgar sitt verksamhetsområde till att omfatta hela Norden utan att ha kvar några samlingar från de nordiska grannländerna att tala om.

Förslaget att den nya sammanslagna museimyndigheten får ett uppdrag som överlappar Nordiska museets kunskapsområde, utan att Nordiska museet namnges som given samarbetspartner är ganska uppseendeväckande, när man vet att Nordiska museet och Historiska museet får stora delar av sin finansiering från samma Kulturdepartement. De knappa statliga kulturmedlen borde kunna användas effektivare.

Christina Mattsson

Folklorist och författare

Styresman för Nordiska museet 2001-2015

LÄS MER: Ekebjär om nya propositionen - ”Kunskap bättre än politisk idé när vi ska definiera kulturarvet"