Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Brev till ledarsidan: Granskningen av Dalabänken görs på otydliga kriterier

Artikel 9 av 10
Dalabänken (2019)
Visa alla artiklar

Annons

Jag gillar i grunden ledarsidans grepp med att granska riksdagsledamöterna, det behövs. För varje år som går har jag dock svårare att få huvudet runt vilka de faktiska betygskriterierna är.

LÄS ÄVEN:

Dalabänken: Carl-Oskar Bohlin är på väg mot toppen - men har han tappat stinget hemma i Dalarna?

Man skulle kunna tänka sig två typer av betygssättning, en som är subjektiv utifrån ledarsidans politiska preferenser och en som är objektiv, enbart baserad på nedlagt arbete utifrån egen övertygelse.

Den senare är naturligtvis mer tilltalande eftersom företrädare för alla partier då faktiskt skulle kunna få ett fint betyg, bara de jobbar hårt. Om det bara handlade om att förorda ledarsidans politiska uppfattning skulle C vinna varje år och det vore ju kanske lite enahanda.

Ledarsidans outgrundliga blandning mellan de båda sätten att bedöma blir dock något svår att följa. Å ena sidan anklagas jag för att ha tappat stinget i Dalarna, något som för tankarna till att jag skulle ha minskat mitt engagemang hemma i länet eller förlorat länsperspektivet i riksdagen. Exakt hur detta kommer till uttryck tydliggörs inte på annat sätt än att jag motionerat om längre straff för våldsbrott tillsammans med mina moderata kollegor i justitieutskottet. Det står naturligtvis ledarsidan fritt att hålla detta som en oklok politisk uppfattning, men det har lite att göra med hur jag arbetar hemma i Dalarna eller för den delen i riksdagen.

Ledarsidan har dock noterat en oundviklig konflikt i politiken som kondenserat kan sammanfattas; varje dag man spenderar i Stockholm är en dag man inte kan spendera i Dalarna. I stället för att problematisera frågan dras slutsatsen rakt av att det är dåligt för Dalarna.

LÄS ÄVEN:

Amelia Andersdotter: Nu är det dags att betygsätta "Dalabänken"

Ja, det är sant att mitt fokus det senaste året har kommit att bli mer nationellt. Under våren har jag vikarierat som utskottsordförande och efter det precis påbörjat rollen som bostadspolitisk talesperson. Den typen av uppdrag kräver att man förstår att det finns fler landsändar än sin egen, något annat vore oansvarigt.

Det hörs inte sällan kritik mot att politiken ofta är storstadsfixerad. En bidragande orsak till detta är att det är svårare för politiker från landsorten att nå centrala uppdrag utan att samtidigt anklagas för att inte längre vara den frejdige bypolitiker man en gång var. Den typen av ifrågasättande kommer aldrig en förtroendevald från Stockholm att möta, inte heller lider de av uppdragens förväntansbild om att alltid vara på plats i huvudstaden samtidigt som man förväntas upprätthålla familjeliv och politiskt engagemang i en helt annan landsända.

Det som förlänar mig mest beröm i ledarsidans betyg är att jag har dragit en lans för Mora flygplats. En oerhört viktig fråga, annars hade jag så klart inte tagit upp den, men frågan är om det är det viktigaste jag har gjort under året? Jag vill inte tro det. Det jag är mest stolt över är att ha varit med och fört upp energidiskussionen på dagordningen igen, tillsammans med en ansats om att förhandla om den så kallade Energiöverenskommelsen.

LÄS ÄVEN:

Matilda Molander: Tack, MP - det är bra om höjda skatter tvingar flygplatser i Dalarna att stänga

Är det enbart en dalafråga? Nej naturligtvis inte. Skulle en ny prissättningsmekanism för el och möjligheten att bygga ny kärnkraft påverka Dalarna positivt? Ja, oerhört.

Om vi bara vill ha politiker som uteslutande arbetar med det som rör Dalarna kommer politiker från Dalarna aldrig att få något större inflytande, vilket enligt min uppfattning är ett av länets största problem. Vi betraktas som en avkrok, i den mån vi betraktas alls.

Mitt engagemang för Dalarna är hundraprocentigt i det att min referensram till största del är just Dalarna.

Två enkla men tydliga exempel; Mitt engagemang för kärnkraften hade sannolikt inte varit lika stort om jag inte bott i ett län med en tung industri som är beroende av pålitlig och redundant elförsörjning.

Även mitt engagemang för att kunna bygga friare och mer naturnära är en direkt konsekvens av att ha sett hur fantastiska lägen i mitt kära hemlän förblir outnyttjade på grund av en förlegad reglering.

Carl-Oskar Bohlin (M)

riksdagsledamot

Svar direkt från Amelia Andersdotter:

Jag vill börja med att tacka Carl-Oskar Bohlin för ett tänkvärt inlägg. En vidare och mer principiell dialog om vad Dalabänken, och i förlängningen all regional representation i riksdagen, ska innebära behövs.

Bohlin har på tre sätt sänkt sitt betyg: sämre motioner än tidigare år (sämre skrivna, sämre underbyggda), spretigare uttalanden i kammaren, samt givit stöd till dåligt underbyggda partimotioner.

Det handlar inte om tiden Bohlin spenderar i Dalarna, utan om kvaliteten i arbetet. Inte bara anekdoterna från studiebesök på orten räknas, utan även rättsliga och principiella underlag för förslagen.

Moras flygplats var likaledes inte imponerande för att Bohlin ägnar sig åt Mora-frågor, utan för att två partier som tycker samma sak i en dalafråga för en gångs skull valt att samarbeta.

Alla granskningar är i och för sig skönsmässiga: Jan Lindholm (MP) lade mycket tid på att knåpa ihop rekordmånga motioner om ett område han brann för, men fick ändå dåligt betyg för att underlaget var dåligt.

LÄS ÄVEN:

Dalabänken: Jan Lindholms "strålande" insatser kommer inte att saknas i riksdagen

När S motionerade om myggbekämpning kritiserade jag dem för att de fiskade rubriker i lokalpressen med en gammal fråga, men Bohlin har fått beröm för att hans motioner lett till intervjuer.

När det kommer till Peter Helander (C) har riksdagsledamoten konsekvent höjt sitt betyg: han började på C och fick sedan B. Första höjningen åstadkom han genom att läsa rapporter och den andra genom att samarbeta med Bohlin.

Att Helander skulle få högre betyg på grund av att han företräder Centerpartiet är en ogrundad (och svartsjuk?) anklagelse, ledarsidan är och kommer fortsättningsvis att vara oberoende liberal.

Men vad Bohlin också för fram är en fråga om politikens praktiska förutsättningar. Kanske är det partiprogrammen, snarare än ledamöterna, vi borde granska och kanske skulle Bohlins gärningar då göras mer rättvisa. Ändå har vi valt att individualisera granskningen snarare än att dölja ledamöternas gärningar bakom deras partier.

Vilka måttstockar man använder är, som Bohlin antyder, en politisk fråga. Det har i alla upplagor av Dalabänken varit tydligt att betyg och omdömen baseras på ledarredaktionens syn på riksdagsuppdraget och en önskan att länet ska ha goda företrädare.

Allra viktigast i ledarredaktionens mening är dock att fler i Dalarna vet mer om vad som uträttas (och inte) på Dalabänken.

Det är inte mitt jobb, i slutändan, att se till att Bohlin blir omvald. Däremot hoppas jag att mina texter hjälper både läsarna och Bohlin att delta i den demokratiska ordning jag själv vill vara underställd.

Annons