Annons
Vidare till avestatidning.com
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Biskop Mikael Mogren: "Freden, friheten och förankringen är vägen mot framtiden"

Biskop Mikael Mogren reflekterar över hur snabbt tillvaron förändras och vikten av att vi håller fast i värdena fred, frihet och förankring.

Tiden går fort just nu. Klocktiden är den samma, och almanackan är sig lik. Samtidigt upplever många att förändringarna kommer snabbare i dag än på 1900-talet. Behovet av inbromsning är påtaglig i mitt liv. Jag behöver ofta stanna till och tänka efter. Inte kämpa för att hålla takten, utan tänka igenom var vi befinner oss, vad vi har med oss, och vart vi är på väg.

Nu har jag varit biskop i Västerås stift i fyra år. Dalarna och Västmanland är mitt arbetsfält, och varje dag möter jag människor. Det blir ständigt samtal. Det jag hör stannar hos mig. Det jag lyssnat till och det jag upplevt har lagt sig som en botten i mig och därifrån vill jag lyfta det som är mest angeläget: freden, friheten och förankringen. Det är tre värden som jag tror kommer vara avgörande för oss i den tid som kommer. Just nu tar de flesta i vårt land dem för givna, men de är inte självklara. Jag vill tala om dem, inte för att de är målet för oss, utan för att de är vägen. Freden, friheten och förankringen är vägen mot framtiden.

Det första är freden. Under mina fyra år som biskop kan jag inte säga att någonting egentligen har förvånat mig. Det jag hör människor berätta från sina liv är ofta fasansfullt: Hårda förluster, barns och gamlas utsatthet, svek från de närmaste och flyktingars hårda öde. En människa är det finaste som finns, jag vet det, och samtidigt är vi trasiga. Vad vi människor i vår trasighet kan åsamka andra har jag lärt mig av att växa upp i skogen mellan två brukssamhällen. Där gick det inte att dölja sig, för vi levde nära tillsammans och visste det mesta om varandra. I svensk tradition är det inte konstigt att en människa är både rättfärdig och syndare. Det sa redan Martin Luther, fast på latin: ”Simul iustus et peccator”. Människan är oändligt vacker och värdefull och på samma gång kapabel att skapa elände. Så är det bara. Det nya för mig under de fyra åren har varit tekniken. De nya medierna på nätet gör det förut omöjliga tekniskt genomförbart. En tonåring kan på nätet hatas till självskador, liksom en kommunpolitiker. Det som jag hörde muttras gruvarbetare emellan när jag växte upp, kan i dag spridas på nätet i globala hatkampanjer. Glåpord och bilder som hör hemma i fyllan och villan, trumpetas ut som dagsens sanningar. Det kanske inte är vi människor som har blivit hårdare , vi verkar vara oss lika, men anonymiteten på nätet tycks medföra att många spärrar släpper. Filtren fungerar dåligt både på nätet och i oss människor.

Nätet i dess värsta form är ett hot mot freden, eftersom vi förlorar tilliten. Det som bubblar upp ur nätets kloaker framställer en tillvaro där vi inte kan lita på varandra. Här beskrivs ett samhälle där konspirationerna styr, där politiskt engagemang är meningslöst och där muslimer, judar, homosexuella och andra blir måltavlor. Det är en brutal och kall värld som fjärmar oss från varandra. Det är också en värld där det är svårt att bedöma vad som är sant och falskt. Tekniken kan skapa samhörigheter men också främja en tillvaro där vi inte hinner mötas och där gemensamma vanor och högtider alltmer prioriteras bort.

Det är en gammal sanning att all fred börjar vid köksbordet. Jag skulle vilja lägga till tangentbordet. Det vi skapar och det vi delar på nätet kan äventyra freden. Ett gemensamt samhälle, där kyrkan är en viktig medspelare för samhörigheten, det är ett fredsprojekt.

På hebreiska heter fred "shalom". Ordet betyder även helhet, harmoni och fulländning. Shalom kan omfatta sinnesstämningar, relationer och samhällsförhållanden. Det är shalom som änglarna sjunger om vid Jesu födelse: Idealtillståndet när harmoni råder. Freden är också en kultur som strävar efter shalom genom att den är förutsättningen för välfärd, jämlikhet, och förtroende mellan människor. Ingenting av det är möjligt i motsatsen, det vill säga i en krigarkultur där freden påstås vara för de fega och där hedern upprätthålls med skam och vapen. I det här perspektivet är det oroande just nu med gängen som sprider oro i Sverige genom tvång och våld. Fredskulturen är något helt annat, den smakar frihet och frihet är det andra jag vill tala om.

I somras läste jag Edouard Louis. Han är en fransk författare född 1992 i en nordfransk industriort som är känd för sin mässingsindustri och där hans far och mor var arbetare. Det han berättar om känner jag igen, både från brukssamhällena i Västerås stift och från min egen uppväxt. Louis barndom i en industriort omkring år 2000 var rejält fattig. Hemma hade de fyra TV-apparater, det var inte det. Mat fanns på bordet. Det var en annan sorts fattigdom. Livet cirklade kring arbetet och därutöver fanns just ingenting, förutom fotbollen förstås. Så här berättar han om sin uppväxt i boken ”Göra sig kvitt Eddy Bellegueule” från 2015:

”Min far trodde att fotbollen skulle härda mig och ville att jag skulle börja spela, precis som han själv hade gjort när han var ung, precis som mina bröder och kusiner. Jag stretade emot: redan i den åldern ville jag dansa; det gjorde ju min syster. Jag drömde om att stå på scen, jag fantiserade om trikåer och paljetter, att jag möttes av publikens jubel och genomsvettig och salig av lycka bugade för applåderna – men det hade jag aldrig avslöjat för jag visste hur skamligt det var.”

Den värld Edouard Louis beskriver är uppdelad mellan manligt och kvinnligt. Varje individ i hans brukssamhälle vet precis vad som gäller för en man och för en kvinna. Den som överskrider gränserna bestraffas med mobbning och hot om våld. Där finns inget bildningsarv som öppnar horisonterna för den som är instängd. Edouard Louis beskriver en tillvaro med mycket lite frihet.

Edouard Louis sätter ord på hur det är att vara instängd i en arbetarklass med starka machoideal. I Sverige talas det en del om att pojkar gör dåliga skolresultat. Sällan nämns att medelklassens pojkar står sig bra, medan det är arbetarklassens pojkar som drar ner skolresultateten. Det finns en klassaspekt på utbildning som vi skulle behöva tala mer om, eftersom den gör många ofria.

En kultur som föder torftiga tankar och hindrar tillgång till bildning, beskär det mänskligas horisonter och gör det omöjligt, som borde vara möjligt. Vetgirigheten och lusten att lära sig nya saker har varit drivkrafter i det kristna bildningsarvet under de gångna två tusen åren. Ur den kristna bildningen har det kommit frihet eftersom människor har fått självförtroende och drivkraft att upptäcka nya världar. Hindren för frihet, oavsett om de varit könsuppfattningar eller klasstillhörigheter, krävs det mod för att bekämpa. En förutsättning för modet till frihet är förankring. Den som står stadigt förankrad i det egna vågar möta det annorlunda. Därför är förankring det tredje jag vill tala om.

Några av våra stora utmaningar gäller jordklotet. Miljöfrågan handlar om det globala, liksom försörjningsfrågan och de mänskliga rättigheterna. Jag menar att våra tankar måste omfamna hela planeten, men vi måste hålla två perspektiv levande samtidigt. Även det lokala, nationen, i vårt fall nationalstaten, är nödvändig på samma gång som det globala. Våra lagar är stiftade i det land vi bor. Det är mycket prat om att flödet av pengar är globalt samtidigt kan alla se att marknaden inte tar ansvar för vår välfärd. Det måste vårt land göra, eftersom där finns institutionerna som ska garantera det goda samhället: landstinget, försäkringskassan, kommunen och allt det andra.

Det finns också glädje i att ha en hemvist i en nation eftersom den är laddad med geografi och historia. Jag älskar när jag firar gudstjänst norrut i Västerås stift, runt Siljan. Är det högtid så är många i församlingen klädda i sina vackra folkdräkter. Den självklara kärleken till sin bygd och sin sockenkyrka manifesteras i granna västar och broderade långrockar. Den gamla kyrkan i vårt land är det mest lokala, och det mest globala.

Förankring är att ha hemvist i språk, platser, berättelser och inte minst i en religiös tradition. Det har den som firar jul, eftersom julen är en av den kristna trons centrala högtider. Jag tycker det är konstigt varje gång människor som firar jul och själva är döpta, går i kyrkan på dop och begravningar, tänker på sina döda när det är allahelgona, och till och med äter lussekatter och påskägg, inte tycker att de är kristna. Som om det inte skulle räcka. Det klart det finns mer hängivna kristna, vars dagar präglas mycket mer intensivt av kristen tro. Samtidigt, och jag vill säga det tydligt: Att vara döpt och följa de kristna högtiderna är bra nog. Högtider ger åren rytm och påminner oss om vilka som är våra närmaste, både de levande och de döda. Jag menar att kyrkoårets högtider räcker för att bli förankrad i det kristna sammanhanget. Den förankringen kan göra skillnad på liv och död den dag vi verkligen behöver det. Är det inte därför så många kommer till kyrkan när det inträffar katastrofer, oavsett om de är privata eller globala? Den som vet att kyrkan är en fast punkt har någonstans att gå. Finns inte den förankringen kan kompassen börja snurra när kriserna kommer.

Förankringen är ingen mur omkring några som är förankrade. Den är en inbjudan till varje människa om att slå rot och ta emot att det finns människor som gått före och inrättat miljöer för sina tankar och känslor före oss. De har grävt i tillvarons grundförutsättningar och genom århundradena format uppfattningar och vanor som de lämnar i arv till oss: Dopet, julfirandet, påsken, pingsten, midsommar, allahelgona och advent är tydligast och äldst: De är alla kollektiva manifestationer av det heligas kontakt med varje individ. Självklart tackar jag ja till inbjudningar för att fira andras högtider, till exempel det iranska nyåret och den judiska lövhyddofesten. Den vetgiriga friheten och den stadiga förankringen ger mig lust att upptäcka även andras tro och traditioner.

Bildligt talat är det ingen mening att banka på grävskoporna som vi väntar ska bygga vår framtida autostrada. I stället har vi alla en spade i handen och är med och påverkar vägen framåt. De äkta grävmaskinister jag träffat har lärt mig om den precision det kräver för att botten på ett dike ska kunna slutta två millimeter per längdmeter. Den precisionen liknar det jag menar behövs i framtidsbygget. Jag är en bedjare och min erfarenhet säger mig att bönen ger en precision som vi behöver, både som individer och samhälle.

Det är spännande att leva i en tid när alltfler börjar ana bönens kraft, och teknikerna är många: yoga, mindfulness, meditation… Jag ser teknikerna som en början, de tar ut riktningen och tränar individer att utforska sinnestillstånd som vi kan påverka genom kroppen. Den som sysslar med yoga upptäcker kraften i att rikta sig både inåt och samtidigt utåt mot sin nästa. Nästa steg är att låta närvaron laddas av den oändliga Närvaron. Den Närvaron är mer än ord och känslor eftersom den har fått ansikte och kropp i människan Jesus Kristus. Den kristna bönen laddar bedjaren med tillvarons urkraft, född som människa i ett stall i Betlehem. Det är den sannaste formen av förankring som jag har upplevt och den övar precisionen att se vad som är viktigt och på riktigt. Bönen kalibrerar samtidsblicken.

Det går fort nu med förändringarna. När vi uppfattar det, kan det vara viktigt att minnas att vi inte står tomhänta. Vi har med oss ett arv som vi har fått att förvalta. Jag har försökt sortera i arvegodset genom att lyfta tre områden som jag särskilt vill värna inför framtiden: freden, friheten och förankringen. Vid närmare analys framgår hur mycket positiv påverkan som har utgått från kyrka och kristen till just dessa tre områden. De tre är i likhet med hela det kristna arvet så självklara att de är nästan helt osynliga. Därför kan de också lätt gå förlorade.

De tre områdena är förutsättningar för ett gott samhälle i framtiden. Mitt uppdrag som biskop är att det ska fortsätta att vara så. Det är min förhoppning att vi tillsammans bär ansvaret för det goda samhället och låter freden, friheten och förankringen vara vår väg mot framtiden.

Mikael Mogren, biskop i Västerås stift