Annons
Vidare till avestatidning.com
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

”Att skapa är att leva – beröva inte barnen det” – här är kompositörens försvarstal för kulturskolan

Artikel 4 av 4
Kulturskolan hotas av Skolinspektionen
Visa alla artiklar

I hela landet går en våg av nedskärningar genom kulturskolor och annan kulturverksamhet, vilket tidningen lyfte i mellandagarna. Kompositören Peter Robsahm varnar för ett samhälle som urholkas på mänskliga värden – och hur bristen på kultur undergräver förutsättningen för den tänkande människan.

"Avveckla musikskolan". "Minska anslagen till kulturskolorna". "Dra in kulturstöden".

Vi har hört uttalandena och sett rubrikerna allt oftare de senaste åren. När populismen har vind i seglen, och de nyliberala marknadskrafterna lapar grädde, är kulturen ett område som hamnar i skottgluggen lika säkert som amen i kyrkan.

Den ses som något försumbart. Onödiga utgifter. Förströelse och underhållning.

Ingenting kan vara mer felaktigt. Ja, det är rent av en helt genompuckad inställning.

Om en människa ska bli komplett krävs det mer än bara mat och arbete

För ett antal år sedan presenterades en forskningsstudie som i dagspressen fick den något provocerande rubriken "att avstå kultur är lika farligt som att röka".

Det man ville ha sagt med detta var att det är rent hälsovådligt för en människa att inte ta del av kultur; att inte läsa böcker, att aldrig gå på teater eller bio, att inte titta på konst, att avstå musik, att dissa poesi och så vidare.

Människan är ingen maskin. Hon är en i allra högsta grad levande organism på två ben – och om en människa ska bli komplett krävs det mer än bara mat och arbete.

Vi behöver stimulans. Vi behöver lära oss reagera, tänka, känna och uppleva. Vi måste få intryck utifrån. Vi måste utforska - varandra och vårt eget inre.

Färg, form, toner, ord; glädje och sorg; vackert, fult, smakfullt, smaklöst; skratt, gråt; eufori, skräck; vishet, dumhet; de stora frågorna, de triviala funderingarna. Allt ryms i de sköna konsternas stora upplevelselåda.

När Picasso helt riktigt påpekade att konsten är "den lögn som får oss att inse sanningen", menade han att konsten - vilken den än må bestå i - är en "lögn" i den bemärkelsen att den är skapad, konstruerad, och inte är det vi till vardags kallar "verklighet".

Genom denna fiktion får vi intryck som kan fördjupa synen på världen, varandra och oss själva. Den tänkande människan blir den kännande och reagerande människan. Precis som barnet leker verkligheten, skapar vi konst därför att vi har ett behov av att definiera våra liv, vår verklighet och fantasi.

Och att konsten besitter en kraft som varje diktatur fruktar är ett oomkullrunkeligt faktum. Bland det första en diktatur försöker göra sig av med är sina konstnärer, poeter, kompositörer och författare. De utgör rösten. Den som inte går att tysta.

Ni svenskar är bortskämda. Ni har inte levt under förtryck

De är rösten som talar till människors känslor och själ, dit där kulor och piskrapp inte når. I värsta fall - för stöveltrampets folk - berättar den sanningen. Avslöjar bluffen och klär av bedrägeriet. Därför är den farlig.

Jag minns när jag besökte Estland 1997. Jag slogs av att på alla ställen vi besökte stod ett piano. Jag blev förvånad eftersom jag vet hur lite självklart det är här hemma. Kvinnan som var vår ciceron log och sa: "Ni svenskar är bortskämda. Ni har inte levt under förtryck. Gör man det, då blir kulturen en av de viktigaste sakerna, kanske den viktigaste. Den finns överallt."

Livlinan. Jag bär med mig hennes ord sedan dess.

Förutom det där med kultur och rökning, så har forskningen också visat att barn som sysslar med till exempel musik också blir bättre i flera andra ämnen. Den gynnar helt enkelt inlärningen.

Det handlar således inte bara om att det är kul att grabben spelar gitarr eller att tjejen börjat med cello. Det utvecklar dem. Det formar dem som människor. Den är helt enkelt nödvändigt viktig.

Likgiltigheten är en av människans största fiender

Är det någonting vi människor verkar sakna i dessa tider, så är det att känna för varandra. I Al Pacinos dramadokumentär "Looking for Richard", säger en uteliggare in i kameran att Shakespeare lärde oss att se. Han lärde oss att känna för varann.

Och nog är det så. Shakespeares utforskande av det mänskliga psyket och spelet mellan människor har hjälp oss en bra bit på vägen till insikt och reflektion över vårt vara eller icke vara.

Vi får insyn i världar och situationer vi kanske aldrig annars skulle stöta på. När vi lämnar teatersalongen kan vi bära med oss en scen eller en replik som förändrar vårt liv. Den där tavlan kanske fyllde din själ med något du inte kan ta på, men bär med dig. Den där dikten – den som gjorde att du aldrig kan återvända och bli exakt likadan igen.

Vi måste inte förstå allting. Vi kan känna, upplyftas och glädjas ändå. Ibland även chockas, då konsten också både kan, vill och ska provocera; röra om i det stillastående vattnet så att ringarna kan föra oss vidare mot nya stränder. Det låter kanske högtravande, men är egentligen väldigt enkelt. Då likgiltigheten är en av människans största fiender, kan den rubbas ur sina cirklar genom att något sparkar oss rejält där bak.

Men konsten handlar också om ren njutning. Sådant som är underbart att lyssna på eller härligt att se. Det är bara att ta in. Det kan vara ren underhållning också. Att få skratta är en reaktion så god som någon. Ibland måste vi bara få glömma vardagen och få åka med bort. Helt anspråkslöst.

Kultur är till för alla. Det finns en kaka för varje smak. Det finns en bakelse för alla tillfällen. Livets kalas.

Allt ryms där inne. Allt ryms i den där världen vissa vill begränsa - en del rent av förbjuda.

Att skapa är att leva.

Beröva inte barnen det. Beröva ingen det.

Peter Robsahm

Kompositör, Hjo

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel