Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vårdslarv ledde till flera amputationer

Motgångarna har varit tuffa för Elisabeth Bängs-Dellmert. Hon drabbades i vintras av en ovanlig biverkning av cellgiftbehandling. Blodförgiftning. Den ledde till månadslång intensivvård och amputationer. Och det helt i onödan, tycker hon. Hade det halsprov tagits som begärde hade blodförgiftningen inte slagit till. Nyligen fick hon fått avslag från patientförsäkringen om ersättning för sina vårdskador. Elisabeth ger sig inte, hon överklagar.

Annons
Efter fem månader. Elisabeth Bängs-Dellmert utanför Falu lasarett där hon var inlagd i fem må- nader i sviterna av en blodförgiftnin som var mycket nära att ta hennes liv. Elisabeths läkare sa till henne flera gånger att hon var unik som överlevde. Troligen var det hennes goda form som räddade hennes liv. Åratal av idrottande som allsvensk bowlare han ha bidragit till att hon klarade sig.

Elisabeth BängsDellmert sökte distriktsläkare för halsont som inte ville gå över. Hon trodde att streptokocker hade slagit till i halsen precis som tidigare.

Nu hittades en tumör i ena lungan. Den cellgiftbehandling som sattes in fick katastrofala konsekvenser: Blodförgiftning, intensivvård i en månad och amputationer av ben och händer.

–Mitt liv är förstört, det här får inte hända någon annan igen, säger Elisabeth Bängs-Dellmert där hon sitter i sin rullstol.

Hon hade veckan före cellgiftbehandlingen spelat allsvensk bowling.

Klådan på grund av alla läkemedel irriterar, men det som plågar henne mest är att den blodförgiftning som höll på att släcka hennes liv så enkel kunde ha förebyggts. Det enda som krävdes var en topsning av hennes onda hals. Det som hon bad den undersökande halsläkaren om.

När AT möter Elisabeth Bängs-Dellmert minns hon tydligt det som föregick cellgiftbehandlingen. Först fick hon röntgen. Det var då en liten tumör i ena lungan upptäcktes. Hon fick remiss till medicinklinkens lungsektion vid Falu lasarett inför behandling av cancern. Hon fick en ny remiss, nu till en öron-näsa-halsläkare. Hon antog att en bakterieodling skulle tas, precis som vanligt med hennes onda hals.

Läkaren tog bilder och tittade henne i halsen med en spegel. Han konstaterade att bilderna som kameran tog blev rutiga, kameran fungerade alltså inte. Hans besked var att allt såg bra ut. I journalen står det att hon ska kallas om två månader igen.

– Förstod läkaren verkligen att Elisabeth skulle undersökas inför en cellgiftbehandling, frågar maken Jan-Erik Dellmert.

Cellgiftbehandlingen skulle inte ge några större biverkningar, hette det. Och Elisabeth gick tillbaka på jobbet som hårfrisörska dagen efter behandlingen 27 december 2011.

Elisabeth minns att cellgifterna gavs intravenöst. Efter ett par dagar började hon må riktigt dåligt. Hon kunde inte stå på benen och blev bara sämre.

–Det kändes som om benen brann, minns hon.

Hon kördes av maken till akuten på Falu lasarett. Hon förlorade medvetandet och låg i koma till slutet av januari. När hon vaknade fick hon chocken. Båda benen, vänstra handen och fyra fingrar utom tummen på den högra handen var amputerade.

Jan-Erik Dellmert minns den hemska tiden på intensivvårdsavdelningen. Personalen var omtänksam på alla sätt, men det livshotade tillståndet som hans fru så snabbt och så oväntat hade kastats in i vände tillvaron upp och ned.

Hon klarade flera kriser under medvetslösheten. Blodförgiftningen gjorde att hon gick upp 25 kilo, fick hjärtinfarkt och cirkulationssvikt. Det sistnämnda ledde till kallbrand och amputationer.

Före cellgiftbehandlingen kände sig Elisabeth Bängs-Dellmert fullt frisk, utom detta att hon var hes och hade envist ont i halsen.

Nu, ett halvt år senare har Elisabeth skrivits ut från kliniken i Falun. Hon är tillbaka i hemmet i Avesta. På grund av trappor går det inte att bo kvar där trots att lägenheten rustades så sent som förra hösten. Nu har de köpt ett hus för att Elisabeth kunna ta sig utanför lägenheten.

Positivt är att hon har fått 98 timmar personlig assistans i veckan och att Försäkringskassan var så snabb.

Beslut som annars brukar ta fyra veckor tog bara en dag.

Elisabeth läser i journalen att blodförgiftningen utlöstes av streptokocker. Hon sökte vårdcentralen i höstas för att hon misstänkte att hon fått tillbaka streptokockerna.

Hon hade ju haft svårupptäckta streptokockinfektioner i halsen både 1997 och 2009.

År 1997 gick hon upp sju kilo på en vecka på grund av att njurarna slogs ut. Först efter tre veckor fastställdes orsaken, streptokockinfektion. En topsning i halsen ledde till diagnosen.

–När jag fick penicillin blev jag snabbt frisk igen, säger Elisabeth.

Hon återkommer till att hon begärde bakterieodling hos öron-näsa-halsdoktorn före cellgiftbehandlingen.

– Varför inte topsa, vad billigt jämfört med att bli liggande fem månader på sjukhus, säger hon.

– Och varför ha så bråttom med cellgiftbehandlingen när den är så farlig med en infektion i kroppen. Cellgifterna slår ut immunförsvaret och infektioner kan bli livshotade, säger Jan-Erik Dellmert.

Biverkningarna anser Elisabeth och Jan-Erik vara en patientskada.

I januari lämnade Jan-Erik Dellmert in ansökan om patientskadersättning med tanke på vårdmissen och alla kostnader, förutom allt lidande och handikapp den har medfört.

– Tänk, Jan-Erik har kört tusen mil mellan Falun och Avesta sedan jag blev sjuk, säger Elisabeth och ser ömt på sin man.

Hon visar julpyntet i en påse vid ytterdörren. Längre än så har det inte kommit.

Det var ju vid jultid som de förödande biverkningarna av cellgifterna slog till.

Förr. Här ses Elisabeth Bängs-Dellmert (mitten) med sina bowlingkamrater i Team Vasa vid elitseriekvalet år 2006. De som omger henne är Lena Holst, Kicki Nor-densson, BIrgitta Eklund och Pascuala Vangeli.
Nu. Makarna Elisabeth Bängs-Delmert och Jan-Erik Dellmert är installerade i sin lägenhet i Avesta. Alla trappor till och från lägenheten gör att de måste flytta. Nu måste de kalla på den färdtjänstbil som har trappklättare för att kunna komma ut på gården.

Mer läsning

Annons