En halvmulen morgon i juni 2014. Äntligen var det dags, vive la liberté!

Champagnefrukosten stod uppdukad på bordet och en uppsluppen stämning spred sig bland oss, nästan 30 ungdomar, som spenderat de tre senaste åren av våra liv tillsammans. Nu var det dags för slutspurten, innan vi alla skulle spridas dithän våra framtidsambitioner förde oss.

Jag hade inte så många ambitioner då (förutom att festa och ta sovmorgon), men mina forna klasskamrater ville bli läkare, ingenjörer och fysiker. De var, och är fortfarande, intelligenta och drivna människor som med bravur klarat sig genom det naturvetenskapliga programmet.

Ingen av oss var någon så kallad ”hemmasittare”, det var ännu inte ett vedertaget begrepp på den tiden. Jag själv var förmodligen den elev med mest frånvaro i mitt syndaregister. Men utan vår fenomenala matte- och kemilärare tillika klassföreståndare Ewa hade jag kanske blivit en sådan, en hemmasittare.

För mig kändes skolan alltid som ett slags fängelse. Dit gick man efter att motvilligt ha släpat sig upp ur sängen, för att sedan sitta stilla i flera timmar och lyssna. Varför skulle jag lära mig om trigonometri och att beräkna substansmängder i mol? Jag skulle ju bli författare eller, typ, äventyrare.

Varför jag överhuvudtaget valde naturprogrammet, eller inte insåg mina egna begränsningar och bytte inriktning, framstår fortfarande som ett mysterium. Men efter tre långa år stod jag ändå där bredvid mina mer framgångsrika klasskompisar med ett fullständigt slutbetyg i handen.

Antagligen tack vare Ewa. Fortfarande en av de bästa och roligaste lärare jag någonsin haft.

Lärarinsatser spelar roll, de kan till och med vara avgörande.

Den som går på gymnasiet är fortfarande väldigt ung, och kanske ännu inte förstår sambandet mellan betyg och framtidsutsikter. Det gjorde i alla fall inte jag, men Ewa lärde mig något som kanske är ännu viktigare: att jag inte var dum i huvudet, trots mina usla mattebetyg.

Hon bejakade olikheter och försökte, utifrån dem, att styra skutan åt rätt håll. Det är jag fortfarande tacksam för.

Lite senare den där mulna studentdagen 2014, i den begynnande ”friheten” och efter lagom mycket champagne, sprang vi studenter ut för att möta åskådarna på skolgården till konfettiregn och någon överspelad Avicii-låt. (Tyvärr ville ingen annan i klassen springa ut till AC/DC:s ”Highway to Hell”.)

Jag var glad en kort stund. Sedan började en ny, ångestfylld insikt smyga sig på. Skolan var visserligen över, men nu skulle vi i stället behöva A-R-B-E-T-A. Tjäna pengar. Betala skatt. Bli vuxen, vad det nu betyder. En skrämmande tanke och jag var inte redo. Är man någonsin det?

De flesta i min gamla klass gick omedelbart vidare till universitetet. Det gjorde jag också, fast först så småningom. En ny värld öppnade upp sig, den var både till det bättre – och till det sämre.

När jag tänker tillbaka på min studentdag ter den sig som en slags övergångsritual. Ett vägskäl där fler möjligheter uppenbarade sig, en chans att reparera den cyniska attityd jag av ren självbevarelsedrift anammat under gymnasiet, fast under skolväsendets stövel likt en nertrampad hälleflundra. Åtminstone var det så jag upplevde det, i egenskap av privilegierad villaförortsunge med ett visst storhetsvansinne. Jag skulle fortfarande bli författare och vägen dit var oviktig, trodde mitt 18-åriga jag.

Kruxet med den nyvunna friheten var emellertid att världen i sig inte är särskilt fri. Kanske i tanken, men inte i praktiken. Det finns alltid en uppsjö av förväntningar och strukturer att förhålla sig till, för att inte tala om ekonomiska realiteter. Ungdomens naiva framåtanda luckras upp och blir till pragmatism.

Som människa inser man snart sina begränsningar. Fast också, vilka vägar framåt som faktiskt är möjliga. Somliga illusioner förföljer en hela livet.

Ibland kallas de för drömmar, och trots att ”vuxenblivandet” har en tendens att platta till oss alla litegrann ska man inte släppa i väg drömmarna och illusionerna alltför lättvindigt. Resten löser sig.

Jag fick inte med mig några nämnvärda mattekunskaper från gymnasietiden. I stället hittade jag det kanske allra viktigaste: en riktning.

Uteslutningsmetoden – jag var illa beskaffad för allt annat än detta – hade lämnat mig med ett alternativ, jag skulle faktiskt skriva. Och det gör jag, än i dag, snart tio år efter studenten.

Därför vill jag delge ett stort ”grattis” till er som tar studenten i år, 2023. Jag vet att somliga har avskytt skolan. Andra har frodats i den. Men till er alla, ”hemmasittare” såväl som plugghästar: Avfärda inte ungdomens naiva illusioner. Låt dem i stället vara er kompass in i framtiden.

Ännu har jag inte skrivit någon bok, jag vet inte om jag någonsin kommer att lyckas med det, men likväl är det illusionen om skrivandet som har försett mig med den kompass jag fortfarande använder för att navigera genom röran som heter livet. Ett liv som annars skulle kännas tomt och utan riktning.

Fanns det ämnen du avskydde i skolan och var riktigt dålig på? Vad bra. Då vet du åtminstone vad du inte ska ägna dig åt. Och vice versa.

Länge leve valfriheten! Lycka till!