Erik Mattsson föddes på Skomakarstigen i Högbo, Avesta. Efter sex år i folkskola bar det av tidigt ut i arbetslivet. Kloraten i Månsbo som fanns nästgårds blev den första arbetsplatsen för honom. Han följde med sin pappa som arbetade där och fick i första hand uppdraget att räta spik som en syssla. Dock kom arbetsledningen underfund med att han var för ung för att arbeta så han fick gå hem från arbetet.

Nästa arbetsplats blev Avestas numera stolthet ”Verket”, som på den tiden knappast ansågs vara något att stoltsera med enligt de som arbetade där. Sopkvast var arbetsredskapet till att börja med och föreställningen ”Innan alla har glömt” som Bo Lövgren gjorde i början på 2000-talet hade sin grund i Mattssons berättelser från den tiden.

Några år senare blev det ett år med mekanisk utbildning i Uppsala för att sedan komma tillbaka till ”Martängen”.

Mattsson var så kallad ”pinnpojke” när man skulle göra avstyckning för byggnaden av södra verken. Första dagen sa hans arbetsledare - stega upp 100 meter! När dom kontrollerade hade han stegat upp otroliga 99 meter – ”Det grämer mig fortfarande” brukade han säga med glimten i ögat när han berättade om detta. Han hamnade på ”Manuffen” och blev reparatör i valsverket.

Hans fackliga intresse och viljan att förbättra arbetsmiljön tog sig i uttryck bland annat i att man stred i början på 70-talet för att få arbetskläder av företaget. Tidigare fick arbetarna hålla med egna kläder, skor och handskar. Facket ville handla lokalt, Slitmankläder från Sala, men ledningen ville köpa billigt från Japan och så blev det. Efter första tvätten var det många som gick omkring på fabriksområdet med på tok för små overaller. Alla kläder krympte med 30 procent. Därefter blev det Slitmankläder på bruket och förhandlarna var nöjda och inköparen som beställt de krympande kläderna fick smeknamnet ”Japan” för resten av livet. Inte bara arbetarna utan även deras fruar tackade för att arbetskläder infördes då även de fick en betydligt lättare tillvaro då de slapp tvätta arbetskläder. En annan viktig sak som förhandlades fram var skyddsglasögon.

Förhandlingar om löner kunde skapa oro även om det med dagens mått handlade om struntsummor. 10 öre i påslag gjorde stor skillnad på lönen. För att lyckas behövde man stöd i ryggen och det fick man genom att hela tiden röra sig ute i verket och få gubbarna att ställa upp om inte annat med ett mentalt stöd.

Huvudskyddsombud tillsammans med Kurt Kvarnström, sedermera riksdagsman, blev nästa steg och även ett uppdrag att hjälpa fackmedlemmar som hade i problem med alkohol. Familjens privata bil som användes för uppdraget och bilen fick namnet ”Antabussen” då det låg antabustabletter i handskfacket flera år efter avslutat uppdrag.

Så blev det politik och han började som ordförande i ”brandskyddsstyrelsen”. Där hörde det till saken att Mattsson alltid skulle berätta en historia när mötet var slut, lite lättsamt skulle det vara. Vissa historier lär ha blivit protokollförda, men detta är är ej verifierat. Efter det blev det 17 år som ordförande i miljö- och hälsoskyddsnämnden med uppdrag i Dalarnas luftvårdsförbund och i en arbetsgruppen avsedd att rena vattnet i nedre Dalälven "Dalälven Ren". Sopvärmeverket och diskussionen kring dioxiner var en debatt som som gick het under 80-talet fram till dess att verksamheten såldes till Stockholms stad.

DM tecken i fyra idrotter. Idrotten blev tidigt ett stort intresse. Som pojk fick Mattsson åka till Sågmyra på sommaren som så kallat ”sommarbarn”. Det gick ett cykellopp en bit från gården där han bodde och mannen i huset skulle gå genom skogen och titta så han tog pojken på axlarna och gick. Där och då blev Mattsson cyklisten som sedan blev kallad ”Dalarnas Coppi” efter den italienske cyklisten Fausto Coppi.

I bandy och fotboll blev det DM tecken i båda diciplinerna. Som junior var han med och tog Avesta BK:s första DM.

Steget mellan bandy och skridsko är inte långt och kopplingen mellan cykel och skridsko är ju fortfarande nära.

Mattsson började ganska sent med skridsko och träningsmöjligheterna fanns i första hand på den tidiga is som Myrsjön i närheten av Bjurfors kunde erbjuda.

Där skrapades tidiga höstisar för hand och bytte om det gjorde man i en enkel arbetarbod som man fått. Man hjälptes åt och fick till olika trevliga saker som en gång när damåkarna kom ut ur boden och hade Luciatåg på ”ovalen” för att sprida ljus. Men en annan kväll i höstmörkret blev det svart. Mattsson tränade med pannlampa i ensamhet och gick genom isen och allt blev svart. Han tog sig upp med hjälp av de vassa skridskorna. Cyklade hem alldeles kall och blöt vågade han inte. Han bestämde sig för att springa hem till Högbo för att hålla värmen.

1952 arrangerade Avesta Skridskoklubb SM i skridsko. Mattsson fick AT:s hederspris för bästa Dalainsats. Samma år träffade han Inga-Marie Forsling med rötter i nordvästra Jämtland. Dessa trakter älskades från första stund.

Semestrar och viloperioder tillbringades där med vandringar, fiske och hjortronplockning som stärkte fysik och välbefinnande.

Det blev några landskamper bland annat i Norge. Mattsson provade och tog måtten för OS-kostymen till Cortina 1956, men bland annat gulsot grusade planerna.

Det som satt hårdast fast bland minnena är träningsveckorna i Vålådalen. Tre år på sommar- och vinterläger tillbringades i Vålådalen som på den tiden var ett Mecca för skrinnare, skidåkare och många andra idrottare.

Sigge Eriksson, Gunnar Ström, med flera var hans träningskompisar där. Mycket hjälp fick han av pionjären Gösta Olander som var föreståndare i Vålådalen och som hade många annorlunda och okonventionella träningsmetoder.

Pappa fick för sin träningsflit en gratis vecka på träningsanläggningen inför säsongen 1955-56 av Gösta och hans fru Ulla.

I Vålådalen var det en ära att få vara med och dra den stora tunna som man vattnade isen med. Det fanns inga ismaskiner på den tiden vilket också var fallet i vardagen hemma på Avestavallen.

Avestavallen hade en stor blå tunna som man drog runt både på skridskobanan och inne på hockeyrinken. Isen på Avestavallen krävde mycket arbete före träningarna då isracingförarna med Sören Sjöström i spetsen tränade på samma is timmarna innan.

På 60-talet var Erik distriktstränare för Dalarnas juniorskrinnare Karl-Erik Sjögren, Bosse Hansson och Pentti Kivelä från Avesta samt Håkan Holmgren från Kvarnsveden och Hasse Börjes från Rättvik.

Träningarna bedrevs ofta hemma i familjen Mattssons hem. Skivstänger och sönderklippta cykelslangar utgjorde träningsredskap i trädgården. Cyklisterna tränade på ”rullar” nere i gillestugan på vintrarna.

Vid en träning med dalajuniorerna kom ett föräldrapar och frågade om han tyckte deras pojk skulle satsa på skridskor?

”Han har bra förutsättningar” svarade pappa, pojken var nyss nämnde Hasse Börjes. OS-silver på 500 meter i Sapporo 1972.

Håkan Holmlund blev också han en framstående skrinnare men som sedan gjorde karriär som hockeyspelare.

Pappa försökte få fart på Avesta skridskoklubb i slutet på 60-talet där några juniorer gjorde framsteg men verksamheten falnade rätt snart.

Roliga farbrorn. Eriks kärlek till barn, barnbarn och barnbarnsbarn var outtömlig. Och inte bara hans egna barn fick ta del av detta. De hände inte sällan att det knackade på dörren hemma på Klockarvägen av barn i grannskapet som frågade fru Inga-Marie ”Får ”Roliga Farbrorn” komma ut och leka.

Eller flickan fyra år gammal på andra sidan gatan ”Nej jag har inte tid jag skall gå till min kompis, han fyller 90”.

En pojke som bodde i granngården var ofta inne hos Erik och hjälpte till. Han tyckte till slut att han hade hjälpt till så pass att han som kompis kunde få Eriks bil. Men så blev dom oense en dag om något så Erik tog tillbaka erbjudandet om bilen. ”Nu skall vi inte blanda in bilen i det här” fick Erik klargjort för sig. Sådana diskussioner kompisar emellan tyckte pappa om, diskussioner över fyra generationer var spännande.

Att Mattsson blir ihågkommen av många som duktig idrottsman och skicklig facklig förhandlare är klart.

Familjen och de som stod honom närmast kommer att komma ihåg honom som en sällsynt varm, snäll och glad person med ett hjärta större än vanligt.

Erik Mattsson blev 94 år

Sönerna Thord och Torkel Mattsson