Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Roger satsade 100 procent på livet

Vid 26 års ålder, 1981, bröt Roger Eriksson ryggen i en motocrossolycka och blev förlamad från bröstet och nedåt. Sju år senare deltog han som bågskytt i Paralympics.

Annons

Roger Eriksson trycker på en knapp på förardörren och då öppnar sig bakdörren. En arm kommer ut och tar tag i rullstolen, som är av kolfiber och väger fyra kilo. Armen svänger sedan in och placerar rullstolen i baksätet.

Roger Eriksson hade stora framgångar i motocross redan som junior, och tävlade som senior vid 17 års ålder.

Han var totaltvåa i SM 1979 och 1980 och hade då börjat tävla för Folkare MK.

Det var i samband med ett landslagsläger i Kristianstad i april 1981 olyckan hände.

– Vi lattjade lite på banan och jag kom fel vid ett hopp och landade på huvudet. Jag hade inte ont, men jag hade ingen känsel i benen. Läkaren på plats förstod vad det var, men jag fattade det inte, berättar Roger.

Han hamnade på lasarett i Lund, och fick veta att han brutit ryggen.

– Jag förstod ändå inte vad det innebar, men efter operationen sa läkaren att jag skulle tvingas sitta i rullstol. Det gick ändå inte riktigt in förrän efter några veckor.

– Första året var skit och vändningen kom när de runt omkring mig visade att de tyckte om mig.

Efter någon månad tyckte Carina (sambo och blivande fru) att han skulle börja träna.

– Jag började styrketräna och tävlade lite på rullstol, berättar Roger, som kom i kontakt med bågskyttet våren 1982.

– Rembos bågskyttar var på en demodag i Falun och jag tyckte det var trevliga killar, och året därpå köpte jag en egen utrustning.

Roger är inte den typen som gör något halvhjärtat och satsningen på bågskyttet var därför helhjärtad.

1987 vann han sitt första guld i handikapp-SM, och samma år fick han åka till Nya Zeeland för att kvala in till Paralympics i Seoul året därpå. Han fixade kvalet och Seoul blev hans första olympiska spel som bågskytt.

De blev ytterligare tre OS, Barcelona 1992, Atlanta 1996 och Sydney 2000.

– Jag har varit bland de 16 bästa i samtliga OS, men jag har inte tagit någon medalj, säger Roger.

Han har varit med i flera VM och den största framgången är en bronsmedalj från VM i Holland 1990.

Maximal prestation efter förutsättningarna är något som Roger framhåller.

– Det gäller att utföra jobbet bra och koncentera sig på det, och kunna vara nöjd med det. För det handlar inte bara om att vinna. Tänk om jag hade tänkt så när jag körde motocross.

Vid sidan om bågskyttet har Roger hela tiden jobbat.

När olyckan inträ

ffade drev han ett företag i Hedemora där han sålde motorcyklar. Den var han tvingad att sälja året efter.

Samma år var han en av dem som startade rekryteringsgruppen inom Dalarnas handikappidrottsförbund.

– Jag blev anställd och åkte runt i Dalarna och pratade med nyskadade.

De tränade olika idrotter och efter några år tyckte Roger att träningen borde leda någonstans.

– Jag sökte pengar från Statens handikappråd och fick en halv miljon. Det räckte till sju fyrhjulingar.

Kurserna hölls på Folkarbo och verksamheten utökades med foto- och akvarellkurser.

Roger blev erbjuden jobb på Riksförbundet för trafik- och polioskadade och kursverksamheten pågick till 2005 då han började sitt jobb på Anpassarna, där han i dag är produktspecialist.

– Jag är ingen tekniker men efter 34 år i stolen vet jag hur det rent praktiskt ska fungera.

Roger har också en del uppdrag som föreläsare på olika företag där han berättar om sitt liv.

”Från båge till båge” är titeln på föredraget.

– Det är många som inte förstår vad det betyder, säger Roger.

Han brukar också kasta ut frågan ”Finns det någon mening med livet”, och det brukar bli mycket diskussioner om det efteråt.

Vi sitter på Rogers jobb och pratar, och han berättar hur bra han trivs på jobbet, och med livet.

– Jag har ett bra liv, och har man valt att leva så måste man satsa hundra procent.

Fyra OS. Roger Eriksson har deltagit i fyra raka Paralympics.

Annons
Annons
Annons