Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

”Man hinner så mycket på 90 år”

Farfar kom från Gisselbo och farmor från Garphyttan. ”Det är två av de viktigaste släktgrenarna jag har, båda med rötter i 1600-talet”, säger Birger Eriksson som ägnat lite tid åt släktforskning.

Annons
Birger Eriksson

Birger berättar allra först att när han var barn i Garphyttan kallades han ”Tolvmannabirger”, eftersom han var född i Tolvmansgården. Men som vuxen tittade Birger närmare på saken och hittade en Erik Andersson i Garphyttesläkten som hade varit just tolvman, motsvarande nämndeman.

–Och han föddes 1721, precis 200 år före mig! Det är roligt med släktforskning och jag har ägnat mig åt det på lediga stunder. Så jag har hittat alla möjliga trevliga släktlinjer, säger Birger och skrattar hjärtligt.

Han är på gott humör och berättar villigt anekdoter från sitt långa liv.

–Som när jag träffade kungen och åkte u-båt. Vi fick korvlunch på havsbotten.

Birger skrattar. Händelsen utspelade sig i samband med en utställning i Sölvesborg 1945, som han bevistade i egenskap av journalist.

Tidningsman, tecknare, kåsör och musikant. Birger har alltid varit kreativ.

–Musikaliteten har funnits med i familjen, både före och efter mig. Ett barnbarn, Staffan, spelar cello i musikskolan. Och ett annat barnbarn, Frida, skrev en bok när hon var tolv år gammal.

Birger berättar om sin familj med värme i rösten. Strax kommer vi in på hur han och hustrun Signe träffades.

–När jag under militärtjänsten hade beredskap på Frösön träffade jag Signe på nån skiva. Vi tappade kontakten då, men sen förstår du, sen kom hon till Avesta som lärarinna!

Birger berättar vidare hur Signe gjorde ett besök i Gisselbo, på Jan Ersgården där hans mamma var guide. Hon kände igen Birger från ett självporträtt han hade gjort och som hängde där.

–Mor blev lätt chockad och frågade ”känner du Birger?” Men Signe svarade ”nej, han hette något på M”, för hon hade bara hört mina kompisar kalla mig för Mr Moto!

Men Signe och Birger träffades igen, och blev ett par. En son och en dotter fick de, och nu finns fyra barnbarn och två barnbarnsbarn.

En kort kronologisk sammanställning av Birgers liv skulle kunna se ut så här:

Först föddes han i Garphyttan, men familjen flyttade till Stusshyttan när Birger var liten.

–Jag gick i Grönvallens skola och hade bildläraren John Norlander. Han såg att jag var duktig på att teckna och uppmuntrande mig mycket. Vi blev vänner, inte bara lärare och elev. Det hände att jag fick följa med på hans måleriuppdrag, som assistent.

Sedan kom familjen till Rembo.

–Far var arbetsledare när Rembostugan byggdes, bland annat.

Birger började spela musik och fick sitt första jobb som musiker vid en dansbana en sommar, som ett pensionat utanför Norrtälje drev. Det här var 1938.

1939 började Birger jobba på Avesta Tidning. Han skrev kåserier och gjorde linoleumsnitt, bland annat.

Han ryckte in i lumpen 1942, först som sjukvårdssoldat och sedan som signalist.

–Det var jobbigt att bära bårar, inte lika jobbigt med telegrafen, säger Birger och skrattar.

Efter lumpen passade han på att plugga ett år.

–Jag kände mig dum, oskolad, under lumpen. Så jag sökte till Brunnsviks folkhögskola, och den lärarkåren har betytt jättemycket allihop, inte minst Alf Ahlberg.

Han skrattar och berättar hur han i ansökningsbrevet hade skrytit om att han redan arbetat som journalist.

–Så nedrigt. Då tyckte de ju att jag kunde börja i andra årskursen på en gång, så jag fick bara ett år där. Det ångrar jag än i dag.

Tiden på folkhögskolan håller han högt, och den innebar bland annat många nya vänner som han länge hade kontakt med.

–Krigsåren hade faktiskt en positiv sak med sig, att man fick kontakt med de andra nordiska länderna. Det fanns många norska och danska flyktingar här, och jag fick flera vänner. Det var en viktig del i min bildning, tycker jag.

Efter Brunnsvikstiden kom Birger tillbaka till AT, men flyttade till Kristianstad ett år.

–Min gode vän Vänne Hansson som just hade flyttat dit ringde och frågade om jag också ville ha jobb där. Och det hoppade jag på! Där fick jag skriva allt möjligt, och det var där jag åkte u-båt med kungen. Men vintern var så dålig så då flyttade jag hem igen.

Hösten 1945 flyttade Birger till Borlänge och började på Dala-Demokraten, där han blev kvar i många år. Sista åren före pensionen jobbade han på Sparbanken.

–Men inte kunde jag sluta skriva, teckna och spela bara för att jag blev pensionär! säger Birger och skrattar.

Ja, ett långt liv, omöjligt att sammanfatta på några korta rader i tidningen.

–Nu får du sovra rejält! Man hinner med så mycket på 90 år, säger Birger.

Och skrattar hjärtligt. Igen.

Annons
Annons