Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Punkare skrämde mig

Min relation till punken startade med livrädsla och slutade med en förälskelse som ännu inte avtagit.

Annons

Låt oss börja med rädslan. När jag gick på lågstadiet i min hemort Gimo var min skola granne med Vallonskolan, där alla läskiga högstadieelever gick. De brukade gena över vår skolgård och kasta snöbollar på oss. Bara det var läskigt.

Ännu läskigare var en av dessa elever. Han hade en svart skinnjacka fylld med nitar och säkerhetsnålar, den vanliga utstyrseln på skolgården var overall, toppluva och snowjoggings. Hans hår var färgat i olika skrikiga nyanser och var format till en tuppkam. Han var en punkare och vi kallade honom Punk-Jocke. Han var ren skräck som kom gående över skolgården. Då gällde det att hålla sig undan.

När jag gick på lågstadiet hade jag ingen aning om vad punken handlade om.

Några år senare, när jag och mina vänner gick på Vallonskolan, brukade vi åka till grannorten Östhammar. Där anordnades spelningar på ungdomsgården. Allt från hardcore till all form av punk spelades där.

Ett av banden som spelades där var kängpunkarna Skit. Sångare var Punk-Jocke. Han var inte alls lika skräckinjagande som förut. Punken var inte längre lika främmande för mig även om jag på inget sätt kallade mig för punkare.

Senare under högstadiet följde jag med min vän Jakob till Sälen. På vägen dit stannade vi till vid Kupolen i Borlänge. Jag och min vän gick in i en skivaffär och började bläddra bland cd-skivorna. Jag köpte en No Fun at All-skiva, och Jakob inhandlade en skiva med The Clash samlade singlar. Så här i efterhand vet jag vem som gjorde det bästa köpet.

Redan under Sälenresan började vi lyssna på skivorna. Allra mest på The Clash. Jag fastnade för låtarna Bankrobber och I Fought the Law.

Sedan dess har jag fortsatt att lyssna på Clash och alltid kommit tillbaka till det när alla annan musik börjar kännas tråkig.

Jag har även utforskat annan brittisk punk som Sex Pistols, Buzzcocks och Cockney Rejects. Och flyttat blickfånget över Atlanten till Ramones punkrock.

Min relation till svensk punk är inte lika förankrad, även om Ebba Grön alltid kommer ha en speciell plats i mitt hjärta.

Första gången jag hörde Dia Psalma var jag kanske tio år. Min två år äldre granne och vän, Niklas, hade fått skivan Gryningstid i födelsedagspresent. Det var något helt annat än vad jag vanligtvis lyssnade på. Då hette min idoler, någon pinsamt i dag kan tyckas, 2Unlimited. Trots att jag gillade eurodance fastnade jag ändå för Dia Psalmas Tro rätt, tro fel.

Har du något att säga?

Skriv en insändare eller debattartikel.

Skriv insändare Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en insändare eller debattartikel.

Skriv insändare Skriv debattartikel
Annons
Annons