Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Mysigt att gå på bio

Sorlet sprider sig över salongen. Prasslet från godipåsar och pysandet från läskflaskor är i full gång. Stämningen är tryckt, lite spännande nästan. Människor går i långa rader, och uttal som ”ursäkta mig” och ”förlåt jag ska till den platsen” är vanligt förekommande. Lukten av biopopcorn sticker i näsan, på ett behagligt vis.
Jackor tas av och läggs i knäna, eller på stolen. Sen kommer tystnaden.

Annons

Mörkret faller över salongen och den stora ridån dras undan. En strimma ljus syns över huvudet och bioduken lyser upp. Ett par harklingar och hostningar och ett sista pysande från läskflaska som öppnas känns nästan öronbedövande i mörkret.

Alla vet att snart, snart så börjar filmen.

Det är lika spännande varje gång jag kommer in i en biograf. Tänk om filmen inte är bra. Gick jag på toaletten i lagom tid? Tänk om jag måste kravla mig ut för att lätta på trycket.

En rysning går alltid över min ryggrad när sekundrarna tickar ner innan filmen startar. Kanske är det för att det är svalt i biografen. Men förmodligen är det för att stämningen är som den är.

Det är en tryckt och förväntansfull stämning på en biograf. Alla verkar känna av den. Som om ett kollektivt medvetande håller andan i väntan på att filmen ska börja. Någonting som lättar direkt förtexterna svischar förbi på duken.

Är filmen spännande och läskig hörs nervösa skratt och skrik när folk hoppar till. Skräckfilm gör sig bäst på bio. Man vet att alla andra är lika rädda som en själv. Det känns tryggt.

Samma trygghet infinner sig när man ser en rolig komedi. Ibland skrattas det så man missar en massa dialoger. Men det är okej, det gör inget, det är så det ska vara.

Går man på bio får man vara beredd på sådana saker, så länge det hör till filmen. En mobiltelefon förstör, men när någon skrattar tills den kiknar gör ingenting. Det är vad filmen vill att vi ska göra.

Tittar man på en dramafilm, sorglig eller på något annat sätt ”tung” är stämningen densamma. Fast då är de flesta väldigt, väldigt tysta. Skratt uppkommer ibland, men då endast kortvarigt. För ingen vill missa handlingen i en film som får en att tänka.

Det är mysigt att gå på bio. Det är någonting jag har gjort i många år. När jag var liten och Lejonkungen visades på bion var det samma sak där. Folk hoppade till när det hände någonting läskigt. Människor skrattade sig till tårar när det var roligt.

På senare tid har det dock hänt någonting. När jag var på Lejonkungen, gick jag och mina föräldrar några dagar efter premiären. ”Det är nog mindre folk då” resonerade min mamma och pappa.

Det fick vi äta upp.

På ett trappsteg ner i salongen satt jag och pappa. Mamma satt med min lillasyster i knäet någon annanstans i folkhavet. Filmen var lika bra och stämningen ännu bättre.

I dag verkar biointresset svalnat av. Det är inte lika långa köer till filmer längre, och salongen är inte fylld av samma sorl och popcornsdoft.

Senaste storfilmen jag såg var nog en Harry Potter- eller Narnia-film. De drar fortfarande folk, de första tre, fyra dagarna i alla fall.

Andra filmer verkar inte lika uppvaktade som de stora filmerna. Cowboys and Aliens hade en suverän kombination skådespelare. Tre dagar efter premiären var vi åtta stycken i den stora salongen.

Men det var fortfarande lika mysigt som alltid att gå på bio.

Har du något att säga?

Skriv en insändare eller debattartikel.

Skriv insändare Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en insändare eller debattartikel.

Skriv insändare Skriv debattartikel
Annons
Annons