Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Anders Jonsson: Varför tvekar regeringen kring de nya etableringsjobben?

Annons

Krönikören Anders Jonsson är Falubo, journalist och politisk kommentator. Har tidigare bland annat varit chefredaktör för DT och presschef på Saco.

När jag gick ut gymnasiet i mitten av 1970-talet så visste jag inte riktigt vad jag skulle göra när säsongsjobbet på kyrkogården tog slut i november. Jag jobbade lite som lärarvikarie, men det var inhopp och inget fastare så det blev till att gå upp på Arbetsförmedlingen.

Där lyfte handläggaren telefonen till möbelfabriken och jag fick börja på måndag morgon med att stoppa polyesterdynor in i tygfodralen till soffor och fåtöljer. Jag tjänade 18,50 kronor i timmen enligt avtal och farbrorn som jag jobbade med och som snart skulle gå i pension hade 19,50. Han undrade om han någonsin skulle komma över 20 kronor i timmen. Att jag kunde börja på möbelfabriken till en avtalsenlig lön berodde på att fabrikören fick 75 procent av min lön i bidrag. Enkelt var det också, inga krav på utbildning eller handledning för att stödet skulle utgå.

I dag är det inte alls så enkelt. Trots en uppsjö av subventionerade anställningsformer får vi fler och fler långtidsarbetslösa. Det är framförallt män som inte klarat av att komma igenom gymnasiet och nyanlända med låg utbildningsnivå som inte får arbete.

Arbetsförmedlingen rapporterar visserligen att ungdomsarbetslösheten är den lägsta på tio år. Men märkligt vore det väl annars efter mer än 20 år av stigande reallöner och god tillväxt i ekonomin. Med tanke på det är 55 000 ungdomar mellan 18 och 24 år som är inskrivna som arbetslösa en hög siffra.

Frågan är hur de som inte tar sig genom gymnasiet och de som fått uppehållstillstånd men har låg utbildningsnivå ska kunna etablera sig på arbetsmarknaden.

Lönerna måste sänkas, lyder receptet från höger. Nej, det skulle förstöra den svenska modellen där lönerna sätts av arbetsmarknadens parter, svarar vänstern och förordar mer utbildning.

IF Metall och Teknikföretagen har försökt lösa knuten med en kompromiss med nya ”etableringsjobb” som skulle ge 8 000 kronor i lön, sedan ska staten skjuta till bidrag till den anställde så att hen får en inkomst motsvarande den som lägsta avtalsenliga lönen ger. Utbildning i svenska och annat som kan behövas ingår.

Etableringsjobben ska gå till nyanlända som fått uppehållstillstånd de senaste 36 månaderna, ungdomar under 25 år som varit arbetslösa i minst sex månader, över 25 måste man ha varit arbetslös i ett år.

Regeringen funderar nu på om man ska skjuta till pengar och arbetsmarknadsminister Ylva Johansson (S) har kallat parterna till samtal i morgon fredag. Mest energi tycks regeringen dock ägna åt SSU:s "90-dagarsgaranti", vilken framför allt leder till att unga hamnar i åtgärder som förbereder för arbete, snarare än i riktiga jobb.

Om staten svarar upp med resurser blir det ungefär som på 1970-talet. Arbetsgivaren betalar en mindre del, men den anställde får en ersättning som motsvarar avtalsenlig lön.

Inget är nytt under solen. Varför ska det vara så svårt att komma till skott när det gjorts med framgång förr?

Anders Jonsson

Annons
Annons
Annons