Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Långt från verkligheten

Annons

När miljöminister Andreas Carlgren och representanter för övriga allianspartier lägger ut texten om hur alliansen skött rovdjursfrågorna får man intrycket att alliansen värnar om de människor som drabbas av rovdjurens levnadssätt och att alliansen genomför åtgärder som ökar det lokala inflytandet. Det är den politiska retoriken, men verkligheten är en helt annan.

De skadeverkningar som vargen åstadkommer drabbar fårägare, fäbodbrukare, jägare, markägare, människor boende utanför tätorter med flera. Mängden skador står i relation till antalet vargar. Vargen är ett revirhävdande rovdjur och med en ökande vargstam får vi hela tiden nya revir och fler människor får ändra sitt sätt och leva.

Om alliansen menade något med retoriken att inte köra över landsbygdsbefolkningen skulle man rimligen försöka hålla antalet vargar i så liten numerär som möjligt, men det som verkställs är precis tvärtom.

Man lägger ner stora resurser på att öka antalet vargar till en numerär som man inte vill precisera. Man hänvisar till ”gynnsam bevarandestatus”. Detta begrepp härstammar från EU:s regelverk och är ett politiskt begrepp öppet för fri tolkning.

Retoriken säger att man arbetar för att uppnå gynnsam bevarandestatus, som för de drabbade kan betyda vad som helst. Sett till vad som gjorts och inte till det som sägs innebär det en hela tiden växande vargstam med ökande skador som följd.

Problemet är alltså att vargen orsakar skador för landsbygdsbefolkningen. Låter man varg-stammen växa hela tiden så värnar man mer om vargen än om landsortsbefolkningen.

Ingen retorik om stiftande av en kommitté eller viltvårdsdelegationer, sammansatta så att de som drabbas blir en minoritet som endast får besluta om små detaljer i förvaltningen, ändrar på det.

Faktum är att problemen bara ökar.

Det beslut som egentligen betyder något, det vill säga hur många vargar vi skall ha, det skall rimligen riksdagen besluta om, inte som nu skett regeringen.

Huruvida man ska bedriva skyddsjakt eller licensjakt för att åstadkomma en viss begränsning i ökningstakten är detaljer som på intet sätt har med värnande om landsbygdsbefolkningen att göra.

Värnande om landsbygdsbefolkningen var orsaken till att antalet vargar begränsades i riksdagsbeslutet om vargförvaltningen som togs 2009. Där fastslogs att den svenska vargpopulationen skulle uppgå till minimum 20 föryngringar och maximum 210 individer. Vidare beslöts att man därefter skulle göra en utvärdering och efter den skulle ett nytt beslut fattas.

Lika lite som alliansen tycks respektera landsbygdsbefolkningen lika lite tycks man respektera riksdagsbeslut. Etappmålet på max 210 vargar nåddes för flera år sedan och efter årets föryngring har vi, med Naturvårdsverkets beräkningsmetoder, cirka 350-380 vargar. Ingen utvärdering är gjord, bara en personlig uppfattning från den tidigare naturvårdsverkschefen Lars-Erik Liljelund att 450 vargar vore lämpligt. Detta tar alliansen till intäkt för att nu ta bort maxgränsen, utan utvärdering eller nytt riksdagsbeslut.

Respekterar man inte riksdagens beslut agerar man, enligt den uppfattning som i varje fall är allmänt rådande på landsbygden, nästan illegalt.

Brukarna som drabbas av vargens härjningar behöver inte politisk retorik utan färre vargar.

Karl Hedin

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare

Har du något att säga?

Skriv en insändare

Skriv insändare
Annons
Annons