Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hjärtat smälte för vägens gentlemän

Borde ha förstått när snön ven så det visslade om knuten att morgonstund denna fredag inte hade guld i mund.
Men dalaradions vädersändningar talade bara om friska vindar och lättande snöoväder.

Annons

Efter att först ha skottat mig fram i midjehög hårt packad snö till parkeringen for jag iväg. Men ack så kort. Redan utanför parkeringen körde jag fast.

Ur det vita intet dyker min hjälpsamma granne Erland upp. Efter en halvtimme får vi loss bilen. Efter att ha glatt vinkat tack for jag mot jobbet.

Men efter tio meter visade sig en driva vara av det hårdare slaget som bilen inte kunde forcera.

När jag kom ur bilen kände jag blåslampan. Snön pepprade kinderna med isiga spikar.

Att köra vidare var inte att tänka på när jag kände hårt mot hårt när snöskoveln tog i drivan.

Det var bara att skotta loss bilen och backa hemåt. Efter ett par (!) fastkörningar i nya snödrev körde jag in på parkeringsrutan. Men först måste jag skotta den ren. Sedan var det att skotta sig fram mot huset. Snön hade blåst ihop till midjehöjd igen.

Väl inomhus med gott värmade kaffe kom en traktor och plogade vägen. Så var jag iväg igen.

Vägen var en fröjd att köra på – i tre kilometer. Då hade snöröken bildat en svårforcerad driva.

Fram med snöskoveln. Nu tog stormen tag såpass att skoveln fladdrade som ett löv i vinden när jag skottade bort snösjoken framför, bredvid och under bilen.

En mötande bil stannade tio meter bort. Emellan oss reste sig snödreven. En pigg yngling tog sig till mig och undrade hur det gick.

– Här kan du inte stå, du måste härifrån. Jag kör dig! Vägen blåser ju igen mer och mer. Jag körde som en tok för att komma hit, sa han.

Jag beslöt att stanna och bad honom att tala med den kyrkvaktmästare jag hade passerat en kilometer bort om att komma med en traktor och ploga loss mig.

Vi tog i hand som farväl och presenterade oss för varann.

David heter gentlemannen som gjorde det jag bad honom om.

För räddaren i nöden kom. En traktor med plog.

Traktorföraren hoppade ut och undrade hur det var fatt.

Berättade att jag hade avancerat fem meter efter fastkörningen, de metrarna hade jag skottat rent.

Hur skulle traktorn som stod bakom min bil komma förbi?

– Jag kör ut på åkern, sa traktorföraren.

Och det gjorde han. Efter ett par vändor var vägen plogad framför mig.

Jag vinkade ett tack och han svarade att jag skulle se till att komma fram resten av vägen.

Det lyckades jag med. Fast fötterna var iskalla i de plaskvåta stövlarna när snön smälte i skoskaften.

Vid det laget var i alla fall mitt hjärta varmt. Det smälte av hjälpsamhetan från de tre gentlemännen efter vägen.

Har du något att säga?

Skriv en insändare eller debattartikel.

Skriv insändare Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en insändare eller debattartikel.

Skriv insändare Skriv debattartikel
Annons
Annons