Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

DEBATT: Vi borde visa mer tacksamhet för vad Finland gjort för oss svenskar

Annons

I dag, onsdagen den 6 december, firar vårt östra grannland och broderfolk Finland hundra år av nationell självständighet, frihet och demokrati. Det förtjänar verkligen att uppmärksammas och finländarna att hyllas.

I somras, på pingstdagen, den 4 juni, var det dessutom 150 år sedan en av Finlands största personer i historien, marskalken av Finland - Carl Gustaf Mannerheim (1867-1951) - föddes.

Den tidigare östra rikshalvan, som var en del av vårt gemensamma rike i 600 år fram till förlusten år 1809, genomlevde den första halvan av 1900-talet en osedvanligt dramatisk och svår historia. Medvetenheten i vårt eget land borde öka om våra östliga grannars och nordiska bröders mod i denna sin svåra utsatthet.

Gustaf Mannerheims förmåga att med osedvanlig precision uttrycka budskap och känslor i sina tal och dagorder minner om Winston Churchills litterära kvaliteter: 

”Jag dröjer med djup andakt vid minnet av våra fallna hjältar, vid de många vita kors, som vittna om det största offret. Må fäderneslandet i ödmjuk tacksamhet lindra bördan för änkor och föräldralösa. /.../ Må Gud bevara Finland!”

Den i grunden svenskspråkige Mannerheim, som hela sitt liv hade svårt för finskan och var mer ledig på såväl ryska som franska, uttalade under andra världskriget att ”vi kämpar för våra hem, vår tro och vårt fosterland”.

Hans förmåga att väcka de finländska soldaterna motivation för den svåra insatsen ledde till truppernas ord om att ”vi har Gud och Mannerheim. Ryssarna har ingenting”.

I alla landets kyrkor hänger överbefälhavare Mannerheims dagorder till Finlands mödrar, dessutom i guldram.  Än i dag påminns på så sätt finländarna om det egna landets ödesstund.

Det berättas att för många hårt drabbade kvinnor blev den pregnanta och stärkande dagordern i kyrkan ett vallfärdsmål – och som sådan en tröst. Också de hade blivit sedda. Även detta hade deras högste befälhavare Mannerheim förstått.

I den omdiskuterade relationen med Tyskland måste man ha klart för sig att det lilla Finland, klämt mellan två stora folk - ledda av diktatorer som Stalins kommunistiska Sovjetunionen och Hitlers nationalsocialistiska Tyskland -  i praktiken övergivits av militärt skydd från såväl Sverige som de västliga stormakterna.  

Carl Gustaf Mannerheim gjorde, som landets överbefälhavare, klart att ”vi kämpade icke för Tyskland och dess ideologi. I båda våra försvarskrig kämpade vi för vår egen rättvisa sak: för vår rätt att leva vårt eget liv som självständig nation i enlighet med de ideal för mänsklig samlevnad som vi har gemensamma med västerlandet”.

När Finlands marskalk Mannerheim svor presidenteden en sista gång den 4 augusti 1944 uttryckte han, öppet och ärligt, grunden för sin ämbetsutövning med orden:  

”Förlitande mig på den Högste hoppas och tror jag, att vi med stöd av riksdag och regering och med ett endräktigt folk bakom oss, skall lyckas värna vår självständighet och vår nationella existens”.

Finland försvarade i praktiken Sveriges frihet i östligt led under andra världskriget. Hundraårsfirandet av Finlands självständighet påminner oss om att visa tacksamhet för vad Finland och finländarna - vårt nordiska brödrafolk, hundratusentals av dem bosatta och verksamma i Sverige och många här i Dalarna - gjort för oss på så många olika sätt genom historien, för att skydda, bygga och utveckla också vårt land och län.

Den glädjen och tacksamhet till Finlands bok och finländarna borde vi svenskar visa oftare.

Lennart Sacrédeus, Mora, gymnasielärare i bland annat historia, tidigare riksdagsman och europaparlamentariker för Kristdemokraterna.

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel
Annons
Annons
Annons