Main logo
Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Förtrollande möte mellan poesi och politik

BOK: Det har gått två decennier sedan Arundhati Roy gjorde världssuccé med ”De små tingens gud”.

Nu är hon tillbaka med en roman, som är en förtrollande hybrid av poetisk saga och politisk klarsyn. Allt tillägnat de otröstliga.

Annons

Arundhati Roy är tillbaka med en roman som djupdyker i det indiska samhället.

Den litterära världen har väntat länge på en ny roman av Arundhati Roy. Den indiska författaren hyllades för succéromanen ”De små tingens gud”, som kom ut 1997. Sedan dess har hon varit verksam som samhällsdebattör och fredsaktivist. När hon nu återvänder till romanscenen är det med övertygande kraft.

”Den yttersta lyckans ministerium” är en egensinnig, vildsint, sorglig, uppfordrande och djupt originell historia, med sitt myllrande persongalleri och sin rörelse mellan poesi och politik. Det är, som sagt, en originell berättelse. Ett romanbygge som spretar, kränger och inte följer några färdiga mallar. Arundhati Roy går sina egna vindlande vägar i en roman, som är en djuplodande skildring av det indiska samhället. En genomlysning som rymmer fattigdom, korruption, övergrepp, tortyr, krig och utsatthet. Men också kärlek, hopp och kamp för ett bättre liv.

”Den yttersta lyckans ministerium” består av två delar, som hålls samman av tunna trådar.I den första får läsaren möta Anjum, en transkvinna eller ”hijra”, som lämnat sin familj och byggt upp ett nytt liv i gemenskap med andra hijror. Under en resa blir hon vittne till en massaker hon inte vill tala om. I stället tar hon sin tillflykt till en kyrkogård där hon ”lever som ett träd” och skapar en fristad för de mest utsatta. Samtidigt brottas hon med relationen till Zainab, den övergivna flicka hon tagit han om, med övertygelsen att hennes kallelse i livet är att vara mamma.

I den andra delen förflyttar sig Arundhati Roy till konflikten i Kashmir och studenterna Naga, Musa och Garson, som alla flockas kring den karismatiska Tilo. Tilo gifter sig med Musa, en politisk aktivist med många identiteter, och följer honom till Kashmir, med allt vad det innebär. Samtidigt löper trådarna tillbaka till de båda andra, som fortsätter att ha viktiga roller i hennes liv. Det är politik och intriger, övergrepp och våld, i ett samhälle med milsvida klasskillnader och krigszoner där mänskliga regler har upphört att gälla.

Arundhati Roy är knivskarp i sina raka, nakna och brutalt ärliga skildringar av en värld där medelklassen gläder sig åt ett större utbud i butikerna, utan att lägga märke till de övergrepp som drabbar de mindre lyckligt lottade.

Hon är beskt sarkastisk, när hon beskriver det följe som dyker upp i kölvattnet av protestaktioner, människor som vill synas utan att riskera någonting eller bygga sitt eget varumärke, som de perfomancekonstnärer som kretsar kring demonstrationer i Delhi. Lika skoningslös är hon när hon radar upp de skandaler som avlöst varandra under ”skandalernas sommar”, då makthavare har lagt beslag på stora summor pengar. Det finns en ilska och en vrede i botten. En uppfordrande röst som skakar om oss och kräver att vi lyssnar. Men det finns också en skimrande poetisk kraft, som lyfter romanen ur det som kunde ha blivit en politisk debattskrift. Det finns ett drag av saga, något övernaturligt som får sväva över den kyrkogård där Anjum byggt sin värld, över fröken Jebeen, flickan som hittas på en gata efter en demonstration och över kärleken mellan Tilo och Musa.

Arundhati Roy rör sig mellan det lyriska och det politiska utan att tappa fotfästet. I botten finns också den där genomskådande blicken, som skalar av alla illusioner, inte minst i avsnittet med Tilos egna anteckningar. Där vrider och vänder hon på krigets och övergreppens absurda konsekvenser, medan hon gång på gång frågar ”vem är hjälten i denna historia”.

Där formulerar hon också en tanke som kan ses som romanens kärna, med sina vildsinta vindlingar, när hon skriver om Kashmir:”Det finns inget sofistikerat i det som händer här. Det är för blodigt för god litteratur.”

Följt av frågan: ”Vad är en godtagbar mängd blod i god litteratur.”

Och samtidigt vilar ”Den yttersta lyckans ministerium” på en bädd av värme. Och kärlek. Mellan Tilo och Musa. Mellan Anjum, Zainab och Jebeen. Och mellan de vänner som finns för varandra på den sällsamma kyrkogården. Romanen är tillägnad ”de otröstliga”. Det är en passande tanke. Arundhati Roys roman landar i en skärva ljus, en glimt av tröst i den svärta hon skildrar så övertygande.

LITTERATUR

Arundhati Roy

"Den yttersta lyckans ministerium"

Översättning: Peter Samuelsson

(Brombergs förlag)

Annons
Annons
Annons